Ledarkrönika: Det personliga är politiskt

Någon på jobbet pratade om personlighetsdrag: “Vi har vissa personlighetsdrag genom hela livet och de påverkas nästan inte alls av vår uppfostran!” Det var tydligen baserat på en serie som går på SVT just nu. Jag har inte sett den, men det här är en syn på personlighet som jag stöter på här och där. Där är något som saknas, och det är delvis politiskt.

Personlighetsforskningen har identifierat fem kategorier av personlighetsdrag, “big five”, som är tämligen stabila över tid hos en individ: öppenhet, samvetsgrannhet, extraversion, vänlighet och neuroticism. Man kan ligga högt eller lågt på allihop samtidigt, eller ha vilken kombination som helst. Även om vi begränsar oss till bedömningen högt, lågt eller mittemellan på varje kategori, så blir det 243 möjliga kombinationer. Det är väldigt långt ifrån de fyra personlighetstyperna hos antikens humorallära (och den moderniserade varianten med fyra färger, helt utan koppling till vetenskap). Sympatiskt, för oss som ser fyra kategorier som fördummande.

Samtidigt är det något som saknas i det här sättet att beskriva personlighet. Poängen har förstås varit att hitta kategorier som håller över tid och mellan länder. Därigenom missar man också viktiga delar av vad som kännetecknar en person: religion, kultur och tradition som styr vårt beteende i vardagen. Forskningen har landat i en personlighetsbeskrivning där uppfostran inte spelar en särskilt stor roll, genom att man har definierat bort de delar som faktiskt formas av föräldrarna i stor utsträckning.

Mina föräldrar lät mig växa upp i hem fyllt av litteratur och annan västerländsk finkultur. Vi gick inte i kyrkan annat än om det var någon intressant musik. Vi bodde i Sverige och talade svenska i hemmet. Och här sitter jag, flera årtionden senare, och refererar till antiken, är ateist och ägnar mig åt analyser av svensk politik. Det är kanske inte personlighetsdrag: Visst skulle jag kunna sluta läsa böcker, bli frälst, flytta till ett annat land och inte tala ett ord mer svenska i mitt liv. Men de flesta av oss gör ju inte så.

Med en sådan syn på personlighet och uppfostran blir föräldrarnas, och kanske även skolans, roll större. Det kan säkert leda till konservativa slutsatser: att föräldrarna ska uppmanas att tillsammans med skolan bibringa barnen vissa normer. För mig leder det snarare till en liberal slutsats: eftersom jag faktiskt kan styra väsentliga delar av hur mina barns personlighet utvecklas, är det viktigt att jag får möjlighet att styra över hur mina barns fritid såväl som skolgång ser ut.

Andreas Bergström
Är seniorkonsult och partner på New Republic, med en bakgrund på tankesmedjan Fores och i riksdagen och Regeringskansliet för Liberalerna.

Dela med andra
redaktionen
redaktionen