EU-valet är avklarat, och mandatet är med viss råge återvunnet. Men nog var oron stor. Likt ”Linus på linjen” verkar vi liberaler få vänja oss vid att balansera på spärren.
Valrörelsen gick inte vår väg. Detta trots att frågorna passade oss väl; Ukraina och freden i Europa, klimatet och brottsligheten. Och Liberalernas tre toppkandidater kämpade på väl.
Men det var något som saknades.
Det märktes också bland de egna valarbetarna. EU-valrörelserna har alltid varit glädjefyllda, och det har inte rått någon tvekan om vilket parti som är Sveriges mest EU-vänliga parti.
Det må gå knaggligt i den inhemska politiken, men när det drar ihop sig till EU-val, ja, då strålar vi liberaler.
Men det var inte riktigt så denna gång. De uppmuntrande tillropen var färre. Jag fick höra en del kritik i ett tonläge, som jag inte är van vid från de sex tidigare EU-valen.
Liberalernas klimat- och miljöprofil var en stor fördel att ha med sig in i diskussionerna vid dörrknackning och i valstugan.
Tidöavtalet har som vi vet varit en källa till oro. Inte bara inom våra egna led, utan rest frågor och funderingar bland många väljare, också liberala kärnväljare.
Jag trodde inte detta skulle vara ett större problem, eftersom Tidö handlar om inrikespolitik, och att EU-relaterade frågor ligger utanför samarbetet. Så blev det inte, och det berodde till stor del på avslöjandet om SD:s trollfabriker. Vi hade svårt att distansera oss från dessa grava övertramp från en politisk samarbetspartner, om än utanför regeringen. Våra politiska motståndare gjorde allt för att kleta ansvaret på partierna i regeringen, i synnerhet vårt. Detta skadade oss!
I den bredare diskussionen om ytterhögerns framfart runt om i Europa hade vi problem att förklara vår inhemska position och samtidigt få tilltro för vårt tydliga avståndstagande gentemot de högerkrafter som var på väg in i EU-parlamentet.
Att Centerpartiet väckte frågan om Liberalernas ställning inom Renew Europe kastade ytterligare grus i valmaskineriet. Detta var ju endast ett utomordentligt fräckt sätt för Centern, som också balanserade på spärren, att väcka uppmärksamhet.
Liberalernas klimat- och miljöprofil var en stor fördel att ha med sig in i diskussionerna vid dörrknackning och i valstugan. Här hade vi verkligen våra väljare med oss. Ett problem var dock att vår linje till del skilde sig från regeringens, vilket skapade en del uppföljande frågor från engagerade väljare. Trovärdigare alternativ fann väljarna hos andra partier.
Sägas skall att jag hela tiden varit för att Sverige behövde ny regering efter valet för två år sedan. Visst har SD-samarbetet frestat på min liberala själ, men vårt land behövde en ny riktnining, särskilt vad gäller brottsligheten och integrationen. Nu sker också genomgripande lagförändringar. Jag håller därför fast vid Tidö, åtminstone tills vidare.
Regeringssamarbetet skall utvärderas inför nästa års landsmöte och här kommer givetvis erfarenheterna av EU-valet att vara en viktig del.
En annan sak.
Under valrörelsen hade jag önskat ett mycket tydligare fokus på euron. En del säger att euron inte har med EU-valet att göra. Detta är fel.
Efter nästan tretton år i EU-parlamentet och ledamot i det Ekonomiska- och monetära utskottet var det få frågor – om ens någon – som upptog parlamentets tid som den gemensamma valutan. Euron är också något av en lackmus-test hur villig ett medlemsland är att tillhöra den inre kärnan inom EU.
Här hade vi chansen att sticka ut mot alla övriga Lagom och Nja-partier.
Vid sidan av Ukraina och klimatet är den ekonomiska utvecklingen en central fråga för att Europa inte skall bli ”ett museum med god mat och vin, fin arkitektur och vackra landskap men där ingen industri är kvar” som Ericsson-chefen drastiskt uttryckt Europas tillstånd.
För Europas tillväxt behövs en stark gemensam valuta, där Sverige ingår.
Olle Schmidt
Aktiv i Liberalerna i Malmö och Skåne. Tidigare bland annat europaparlamentariker, ledamot i partistyrelsen och ordförande i L:s valberedning.
