På söndag kommer den riktiga våren till Skåne. Då spelar Malmö FF sin första hemmamatch i den 100-årsfirande Allsvenskan.
Även om jag växte upp vid kanten av Billingen och Elfsborg var det närmaste stora laget, har jag alltid hållit på MFF och såg min första match på legendariska Malmö Stadion 1962. Glädjen blev än större när jag kom till Folkpartiet i Malmö med lokaler på samma våning som MFF. Ibland mötte jag ”Hövdingen” Eric Persson i trappen och hälsade vördsamt.
Att lokalavdelningens vice ordförande, sedermera ledamot i både FP:s krisgrupp efter 1982: års katastrofval och partistyrelsen, bankmannen Hans Cavalli-Björkman, var ordförande i arbetarklubben MFF, var stort – mycket stort.
Cavalli-Björkman förstod tidigt att svensk fotboll behövde förändras och anamma den vägen storlagen i Europa gick. Det var därför ingen sinkadus att svensk fotbolls hittills största bedrift på klubblagsnivå var när MFF i Europacupfinalen mötte Nottingham Forest på Münchens Olympiastadion 1979.
Liberalen Cavalli-Björkman förstod också att damfotbollen kommer att bli allt viktigare i ett alltmer jämställt Sverige.
På söndag sjunger sonen och jag tillsammans med övriga 20.000 (nästan) ”MFF-hymnen” och jublar när Fredrik Malms Hammarby får på nöten.
Om detta hade jag tänkt skriva en längre text, bland annat om läktarkultur och Fredrik Reinfeldt.
Men det går inte!
Ingenting kan skrivas eller sägas som inte handlar om att få stopp på Vladimir Putin.
Europa är krig och människor i vårt närområde försöker undkomma Putins mördande.
Jag är övertygad att så känner också den absoluta merparten av Europas alla fotbollsälskare.
Hur allvarlig situationen är i Europa påmindes vi under påskhelgen då den polske premiärministern Donald Tusks tog ödesorden i sin mun: ”Europa har gått in i en förkrigstid”. Tusk tillade att han inte överdriver och menade att vi får finna oss i att en ny era har inletts.
Hur skall EU bemöta en granne som är beredd att utplåna enskilda länders rätt att existera, något som kräver andra åtgärder än de som präglat EU:s sätt att möta kriser och konflikter de senaste decennierna?
Ukraina får inte förlora kriget mot Ryssland och, precis som Tusk, varnar president Macron om att inget kan uteslutas för att rädda Ukraina och Europa.
1930-talets mörka förkrigstid gör sig påmind. Eftergifterna mot Hitler blev förödande. Idag är det Putin som är tyrannen.
Här måste EU visa sin gemensamma styrka, att pressa tillbaka Ryssland och ge Ukraina tillbaka sin fred och frihet.
Om detta och EU:s framtid med Ukraina som medlem och hur integrera än fler nya medlemmar måste EU-valet handla. Migration, klimat och euron är förvisso mycket viktiga frågor, men först måste Europa och Nato stoppa Putin.
EU behöver stärka sin mjuka makt, men Europa måste också kunna försvara sig militärt. USA:s engagemang för Europa kan inte tas för given.
Trump är oförutsägbar och verkar vare sig förstå sig på Putin eller kunna sin historia. Trumps förre rådgivare John Bolton undslipper sig att det är tveksamt om Trump ens vet var Sverige ligger.
Att stödja Ukraina är också en fråga om moral.
I drygt två år har vi låtit det ukrainska folket offra sina liv för oss och att föra vårt gemensamma krig mot våldsverkarna i Moskva.
I höst är det trettio år sedan vi stod på gator och torg och argumenterade för ett svenskt medlemskap i det europeiska samarbetet. Det var ett annat EU vi blev medlemmar i, och lika sant är att EU har genomgått många förändringar genom Sveriges tid inom unionen.
Nu måste nya, ganska dramatiska förändringar ske. Nu är tid för oss svenskar att tillsammans med övriga européer bana väg för ett effektivare och kraftfullare EU. Inget mjäkigt och frugalt Nja!
Minns att Ukrainas fotbollslag, som trots krig och ständiga terrorbombningar, lyckades ta sig till EM i Tyskland i sommar. Ett sådant folk med ett sådant fotbollslag kan inte besegras.
Slava Ukraini!
Olle Schmidt
Aktiv i Liberalerna i Malmö och Skåne. Tidigare bland annat europaparlamentariker, ledamot i partistyrelsen och ordförande i L:s valberedning.
