När jag var liten och växte upp i krigets Beirut blev det ofta bråk. Kriget påverkade alla, missförstånd skedde lätt och attack ansågs vara det bästa försvaret. En del bråk slutade bra, medan andra ledde till större slagsmål och väpnade strider. Som kurd, en invandrad minoritet i Libanon, var jag alltid på min vakt. Så fort något hände ville jag försäkra mig om att det inte var några kurder inblandade. Var det så, fick vi andra kurder också skulden och drabbades av våldsamma repressalier.
Om man själv gjort något dumt skulle man självklart stå till svars för det. Men att stå till svars för att någon annan gjort något dumt var svårt att hantera. Historien upprepar sig för mig nu i Sverige. Inte i form av våldsamma repressalier men genom att många politiker och samhällsdebattörer ställer mig och alla andra muslimer till svars för vad extrema muslimer gör. Det ger mig obehagliga deja-vu-känslor trots att verkligheten, myndigheter och stora delar av media betonar att det stora flertalet muslimer inte har något med terrorism att göra.
Sedan jag kom till Sverige 1990 har det skett många terrordåd ute i världen. Tyvärr är en del av dem kopplade till extremister inom islam. Dessa terrorister säger sig veta vad som är bäst för islam och muslimer och spränger sig själva i tron att det tjänar islam. I mina ögon är det idioti. Jag accepterar inte att någon tar sig friheten att tala för mig och alla muslimer genom att i namn av ett heligt krig slå in en kil mellan fredliga muslimer och alla andra. Vi vill inte bli representerade av ett antal självutnämnda ”ledare” som överallt i världen försöker vrida samhället och utvecklingen flera hundra år tillbaka.
Jag vill likt nästan alla människor leva i fred och samförstånd och vill inte kopplas samman med dessa hatiska och barbariska män (det är nästan bara män). Jag vill inte återuppleva barndomens känsla av att bli orättvist beskylld i mitt nya hemland Sverige. De muslimer som ser sig som en del av det svenska samhället och vill vara med och bidra till världens utveckling måste ifrågasätta vartenda ord, varenda mening och situation där någon försöker sprida hatisk propaganda. Vår framtid ligger faktiskt i våra egna händer.
Samtidigt menar terrorister som säger sig tala i islams namn att det finns oövervinnliga klyftor mellan muslimer och andra över hela världen. Tyvärr verkar det som om de lyckats övertyga även andra om det, eftersom samma åsikt präglar inläggen från en del svenska politiker och debattörer, till och med från etablerade riksdagspartier. I det avseendet kan man säga att de muslimska terroristerna och några av deras mest högljudda motståndare gör gemensam sak. De bidrar båda till att fördjupa föreställningarna om ett ”vi” och ett ”de” som aldrig kan mötas.
Det är upp till oss andra – sekulära, troende, muslimer, judar, kristna och andra– att bevisa att de har fel. Livet är för kort för att hata och för kort för att kriga ihjäl sig. Det måste finnas hopp i världen även om situationen just nu är mörk och eländig. Vem vill prata fred och försoning? Vem vågar i dagens infekterade och polariserade samhällsdebatt?
Mohamad Hassan
Tidigare kommunalråd i Uppsala
