Vårt parti har, ända sedan starten 1934, varit socialliberalt. Även föregångarna hade samma inriktning. När vi bytte namn från Folkpartiet, först till Folkpartiet Liberalerna och sedan till bara Liberalerna, betonades att namnbytet inte innebar någon idémässig ändring.
Det är säkert många faktorer som har medverkat till att vi ligger illa till, både i senaste valet och i dagens opinionsundersökningar. En orsak kan vara att vi på senare tid har fått konkurrens i det socialliberala mittfältet. Förr var liberal ett fult ord i Centerpartiet. Idag säger centern att deras liberalism är ”grön och social”.
Uppenbarligen räcker det inte för oss att skälla på regeringen, vänstern och Sverigedemokraterna. Inte heller att vi är bäst på skola och forskningspolitik, hur viktigt det än är. Vi måste också på något sätt visa för väljarna varför det är bättre att rösta på oss än på de andra allianspartierna, varav åtminstone två anser sig stå för någon form av liberalism.
Det är inte så lätt, eftersom vi samtidigt är så förtvivlat rädda för att anklagas för att ”splittra alliansen”. Kanske kan det bidra till att stärka vår ställning om vi anstränger oss ännu mer att förklara vad vi menar med vår ideologi, hur våra konkreta ställningstaganden hänger ihop med socialliberalismen.
Många gånger har vi sagt, att vår socialliberalism betyder att vi står för både social trygghet och marknadsekonomi. Det är naturligtvis rätt, men det räcker inte. Vi måste både fördjupa begreppet social trygghet och nyansera stödet för marknadsekonomin.
Social trygghet betyder för oss inte bara att ge stöd till de svagaste och mest utsatta. Det innebär också att slå vakt om och utveckla ett brett socialförsäkringssystem, som täcker även arbetslöshet, med ett mått av inkomsttrygghet, samtidigt som det alltid måste löna sig bättre att arbeta, utbilda sig och ta ansvar, än att inte arbeta.
Socialliberal är för mig att se marknadsekonomi som ett redskap för ökat välstånd, inte en överordnad filosofi, närmast en religion. Vi måste erkänna att marknaden inte löser alla problem, ingrepp är nödvändiga. Det kan gälla miljön, jämställdheten eller folkhälsan. Ingreppen i marknaden kan ha olika form, exempelvis regleringar, incitament genom avgifter/beskattning och kommunala eller statliga monopol.
Till skillnad från socialism och renodlad marknadsliberalism har socialliberalismen större beredskap att erkänna och syssla med målkonflikter. Det är givetvis en styrka intellektuellt, men kan vara en begränsning när det gäller ”tydlighet”. Det ställer större krav på oss, när det gäller att foga samman våra ståndpunkter i sakfrågor till en idémässig helhet.
Ett exempel: Naturskyddsföreningen har konstaterat att vårt parti är bäst av allianspartierna när det gäller föreningens intresseområde. Men detta är knappast känt för miljöintresserade väljare. Om det vet något om vårt miljöengagemang, så är det att vi är för kärnkraft, bland annat för att hålla tillbaka koldioxidutsläppen. Om väljarna ska ta till sig att vår liberalism är ”grön och social” krävs både att vår partiledning och alla våra företrädare lär sig miljöfrågorna, och att de ofta visar engagemang för miljön.
Gabriel Romanus är tidigare riksdagsledamot, socialminister och numera aktiv i Liberala seniorer.
