Liberalismen har inget eget parti i amerikanska val. Däremot har liberalismens tankegods traditionellt sett haft stort inflytande i såväl det demokratiska som i det republikanska partiet. Det stora problemet med 2016 års valrörelse, bortom alla spektakulära mediesnurror, är att båda partierna nu undan för undan fjärmar sig från detta tankegods.
Ingen som följer nyheterna kan sväva i okunnighet om vad Donald Trump har ställt till med i det republikanska partiet. Partiet grundades av slaverimotståndare på 1800-talet. Det var republikaner som på 1900-talet både klarade av att syna regimerna i Sovjetunionen och Kina i sömmarna och förbättra de diplomatiska relationerna med dem.
Under 2000-talet har partiet varit den kraft i USA som har stått upp mest för frihandel, marknadsekonomi, entreprenörskap, kunskapsskola och personligt ansvar. Nu företräds de i presidentvalet av en vulgär flåbuse som tror att handel innebär att USA blir ”lurat”, som själv lurat skjortan av sina underleverantörer och som inte ens förmår hålla humöret i schack på Twitter.
Men viktigast och sorgligast: Donald Trump har helt omdefinierat den republikanska statskritiken. Där Ronald Reagan instinktivt förstod problemen med en allt starkare och klåfingrigare statsmakt, menar Trump att statens huvudsakliga problem är att den styrs av… tja, inte honom. Det enda som förefaller större än hans politiska kunskapsluckor är hans tilltro till sin förmåga att för egen hand skulptera om hela den amerikanska nationen. Han tycks sakna varje uns av respekt för landets konstitutionella ramverk, vilket annars närmast behandlas som ett sakrament av amerikanska konservativa.
Hillary Clintons brister ger inte upphov till samma mediala intresse som Trumps. Men jag häpnar ständigt över hur okritiskt många av mina svenska liberala vänner betraktar henne. Hon är hemlighetsfull och defensiv gentemot media och går inte en -meter utan en handfull opinionsdata i bakfickan. Hon brukade vara positiv till friskolereformer, som en av många lösningar på de enorma problemen i USA:s allmänna skolsystem. Nu, när hon behöver -lärarfacken för att vinna, är hon hårdnackad motståndare till friskolor trots att det är sådana som- -driver den positiva utvecklingen i hennes egen hemstad New York.
Hon brukade vara en frihandelsvän, men går nu till val mot handelsavtalet TPP – som hon själv var med om att förhandla fram. De som föreslår en sänkning av den amerikanska bolagsskatten (den hör till OECD:s högsta, 35 procent mot Sveriges 22) hånas för att vilja ”gynna de rika”. När jag besökte hennes kampanjmöten tidigare i år hörde jag inget alls om hur ekonomin ska bringas i ordning. Bara ändlösa tirader mot privatiseringar och skattesänkningar, och för nya utgifter. Jag hade lika gärna kunnat lyssna till Stefan Löfven.
Det är länge sedan liberalismen var så svag i ett amerikanskt presidentval. Och värre kan det bli. Om ingen står upp för frihetliga ideal försvinner de som politiskt alternativ.
Antiintellektuell populism mot tröttkörd socialdemokrati. Så ser årets presidentval ut.
Johan Ingerö, välfärdsansvarig på tankesmedjan Timbro.
