Det finns tre typer av människor. Det finns för det första kvinnan som läser mycket skönlitterärt. Hon som läste Harry Potter-böckerna på engelska innan klasskompisarna lärt sig stava till sina egna namn. Hon vars resväska riskerar övervikt inte på grund av mycket kläder utan den enorma bokhög som måste följa med. Hon kan vara en intellektuell bokklubbperson, eller en duktig flicka med duktigt jobb som kommer hem och är duktig och läser istället för att sitta framför TV:n, eller en sverigedemokrat som plöjer “sommarens tio bästa (läs: sämsta) deckare”.
Sen finns det mannen som inte läser så mycket, men det han läser är facklitteratur. Han drömmer knappt eftersom han har så lite fantasi och han är alldeles för viktig för att lägga tid på fiktiva världar. Ska det vara läsning så ska det vara nytta och då ska det antingen vara Barack Obamas självbiografi som han fick i julklapp av barnen, någon tråkig bok om en tråkig historisk händelse eller något jobb- eller självhjälpsrelaterat. Frun kan kanske lura i honom en “Så bäddar du en säng – tre steg till framgång”- bok.
Personen som inte läser alls finns förstås också men den är ungefär lika intressant som en sommardeckare. Detta är hårdraget, men det är också ganska sant? Säkert också dåligt ur ett sånt där könsgapsperspektiv. Men det är inte så förutbestämt som man kan tro! Som duktig skolflicka har jag tänkt på mig själv som den där bokläsande kvinnan. Men jag läser för lite och aldrig skönlitterärt. Jag är mannen som i första hand svarar på ett till mail från sängen och i andra hand plockar upp en bok om Palmemordet.
Jag har uppenbarligen också fackboksmannens nivå av självinsikt eftersom jag först nu upptäckt detta. Tydligt blev det dock när jag nyss flyttade med min bokläsande kvinna-mängd böcker. Dessa tänkte jag sortera i varsin bokhylla, en för facklitteratur och en för skönlitteratur. När facklitteraturen började välla över även den andra insåg jag att jag äger ungefär en halv roman. Jag hade tydligen till och med en bok om kemilektioner.
Min kvinna som läser mycket skönlitterärt-mamma ringde sen. Hon undrade vad jag läste för bok och det var förstås en bok om den första läseboken i folkskolan. Hon suckade och frågade när jag skulle läsa romanen “Lektioner i kemi” istället, för den hade hon packat ner åt mig och den handlade tydligen inte alls om periodiska systemet. Ha! De är luriga, de där skönlitterära kvinnorna. Tacka vet jag mig själv, som överbryggar det litterära könsgapet. I jul blir det Barack Obama.
Lillnäsan
