Jag träffar rätt mycket folk som inte är liberaler, jag rör mig alltså utanför den ankdamm som lätt bildas om man bara umgås med likasinnade. Ni vet hur det är, man pratar politik och alla nickar instämmande och håller med. Det blir liksom ingen friktion, ingen debatt, det händer inget i samtalet. Alla bara nickar och håller med.
Det här gillar vissa, för då är de trygga, då kan de slappna av. Då känns världen rätt. Men problemet är att världen kanske inte alltid ser ut så, det kanske till och med är så att 97 procent inte håller med om det som sägs i den lilla gruppen.
Låt oss leka med tanken att den där lilla gruppen är ett gäng Liberaler. De gillar tanken på att individen skall bestämma så mycket som möjligt över sitt liv, att statens inflytande skall vara begränsat och endast på vissa områden ska det finnas kontroll.
Individen skall också få tycka och tänka fritt vad den vill, älska vem den vill, tro på vilken gud den vill, få bo och resa var den vill. Så mycket som möjligt skall helt enkelt vara tillgängligt och fritt. Dessutom ska eget företagande belönas och humanismen försvaras.
Så här långt är gruppen överens, och förmodligen skulle de få med sig ganska många av de där andra, de där som inte är med i gruppen, de där 97 procenten, bara gruppen pratade om allt det ovan uppräknade.
Men – nu är kruxet att i den här gruppen som är oense. Och då blir det genast problem. Det finns de i gruppen som tycker andra utanför gruppen är dumma. De tycker nämligen inte som gruppen. Och tycker man inte som gruppen så är man ett hot mot det som gruppen står för. Man vet inte riktigt hur det hotet ser ut rent praktiskt men man tror att det är så. Det måste vara så.
Eftersom det finns olika åsikter inom gruppen så blir det plötsligt en debatt. Och debatten handlar egentligen inte om vad som är så farligt med de dumma, de som tycker annorlunda. Nej, debatten handlar istället om hur dumma de i gruppen är som inte tycker de dumma, de som inte tycker som gruppen är.
Det blir alltså mer en debatt om debatten än om vad som faktiskt orsakar debatten. Och det här gör att de 97 procent som från början inte var med i gruppen, som inte får ta del av det som gruppen faktiskt är överens om – ni minns: yttrandefriheten, religionsfriheten, tryckfriheten, alla ska få älska vem de vill och så, bara hör hur gruppen bråkar inbördes om hur dumma de är som inte tycker som resten av gruppen.
Tänk om gruppen vore lite mindre fördomsfull, lite mindre ängslig, lite mindre tycka glaset är halvtomt än halvfullt. Tänk om gruppen kunde enas om att den är oense, och att det är okej, och sedan börja fokusera på det gruppen är överens om. Då kanske de där 97 procenten skulle bli lite mer nyfikna på gruppen, kanske till och med börja ta del av det som gruppen säger, kanske till och med vilja vara med i gruppen.
En stor gemensam grupp kommer alltid vara bättre än en splittrad grupp som bara bråkar internt. Ingen gillar grupper som bråkar, ingen lyssnar på grupper som bråkar.
Liberaler, sluta tjafsa.
Martin Melin är polis och engagerad i Liberalerna i Stockholm.
