I den 27:e delen av NU:s idédebattserie skriver Mattias Svensson om det han kallar den nya maktlösheten och liberalers uppdrag för 2000-talet.
Det är svårt för liberaler att orientera sig i sin samtid. Nyss såg världen ut att vara på väg mot en bättre framtid där människor förenades av att knyta handelsband och hämta influenser från länder som bytt envåldshärskare, apartheid och kommunism mot demokrati och marknadsreformer.
Nu är trenden den rakt motsatta. Auktoritära styren känner självförtroende, populister stiger i opinionen och världen är tilltagande orolig, både ekonomiskt och geopolitiskt.
Länge har den liberala responsen varit att tala om för människor som känt en tilltagande oro för samtiden och framtiden att de har fel. ”Allt kommer att bli bättre – det kommer globaliseringen, ny teknik och demokratiska länder i allt fastare samarbeten att se till. Ja mycket blir bättre, titta här på statistiken över den sjunkande fattigdomen och att barnadödligheten minskar.” Vi har med detta budskap blivit garanten för en framtidstro som allt färre känner, snarare än att med öppet sinne undersöka varför allt färre känner så. Därför famlar liberaler vilset efter ett uppdrag för 2000-talet, när det egentligen finns rakt framför näsan.
Vi kan kalla det den nya maktlösheten.
Ta en bara alltför vanlig oro i dessa dagar: bostad. Raskt stigande priser på bostadsrätter har varit bekvämt för den som redan köpt, men det innebär att idag köper samma inkomst betydligt mindre boende. Denna insikt är en stress långt upp i välbärgad medelklass runt de fyrtio, som konstaterar att inte ens det ansedda jobb de landat efter år av ambitiösa studier och hårt skit ger en inkomst som medger en flytt till större bostad i takt med att barnen växer och blir fler.
Ensamma och unga kämpar i sin tur för att alls komma in på bostadsmarknader i närheten av de storstäder där jobben finns. Allt fler bor kvar hemma hos sina föräldrar, andra är hänvisade till nischmarknaden för andrahandsboende som är dyrast och osäkrast. De kommer senare igång med vuxenlivets alla delar: börjar jobba senare, skaffar barn senare, tar körkort senare, har mindre sex och dricker mindre alkohol. Den psykiska ohälsan stiger däremot.
Ute i landet har många gett upp. Mobiliteten minskar i de flesta västländer, vilket av en växande skara ekonomer beskrivs som en anledning till stagnerande produktivitet och löner. Folk flyttar helt enkelt inte dit jobben finns, inte minst män blir kvar på orter där fabriker lagts ner och möjligheterna sinar. Konservativa skribenter har smäktande sentimentalt tillskrivit deras situation en okuvlig kärlek till rötter och ursprung som svikits av en skenande globalisering, men för många är det sannolikt så enkelt som att bostadssituationen gör att de inte kan flytta till nya och bättre möjligheter.
I alla dessa grupper skapar bostadssituationen en tyst desperation, en ny maktlöshet. Liberaler som förkämpar för individens frihet borde vara de första att se och ta upp den. Inte minst som grundproblemet handlar om olyckliga marknadsinterventioner. En penningpolitik med noll- och minusräntor har skapat skenande inflation på bostads- och tillgångsmarknader, som inte syns i en modell som enbart mäter konsumentpriser. När denna systematiska felprissättning fortplantas i ekonomin skapar det orättvisor och stelheter. Sak samma med konstlat billiga hyror – som ger billigt boende till välbärgade och äldre, men köer för de som är sist in. Liberala lösningar som skulle åtgärda problemen, marknadsmässig hyressättning och rimlig prissättning på krediter.
Den nya maktlösheten kan brytas, och det är mer frihet, inte mindre, som krävs för att bryta den.
På område efter område finns liknande insikter. Liberaler borde vara de första att vilja se och bekämpa den orättvisa det innebär att ens bostadsområde härjas av grov kriminalitet eller allmänt busliv. Det är statens kärnuppdrag att skydda människor mot våld, hot, bedrägerier och övergrepp. Dessutom skulle situationen underlättas av liberaliseringar, exempelvis att intäkterna från narkotikaförsäljning inte gick till den organiserade brottsligheten utan via legal, reglerad försäljning tillföll företag och anställda, som i sin tur betalar skatt.
Ja, vår situation är faktiskt redan tryggare av globalisering och internationellt samarbete. När våra grannländer Polen och Baltikum blev fria från kommunismens ok fick de inresetillstånd till Sverige. En del utnyttjade detta till stöldturnéer där inte sällan hela hus länsades på allt innehåll. Dessa ”fattigdomsbrott” är idag historia, redan omkring år 2000 var länderna såpass rika efter marknadsreformer och handel, och nu finns dessutom möjligheten att komma hit och arbeta. Dagens stöldligor kommer mestadels från länder utanför EU och måste för att det ska gå ihop vara specialiserade på olika nischbrott. Handel och växande välstånd har ihop med internationellt samarbete gjort Sveriges närområde betydligt tryggare.
Andra problem är inte lika uppenbara och handlar till viss del om att självkritiskt omvärdera tidigare reformer. Inom offentlig verksamhet dignar de anställda under en växande dokumentations- och administrationsbörda, som fast den försöker mäta kvaliteten inte alltid bidrar till den. Här finns också en växande stress i takt med den demografiska förändring där alltfler yngre och äldre ska försörjas av en minskande andel arbetsföra, vilket innebär att tidigare utställda löften inte kan hållas med nuvarande resursnivå.
Också detta skapar maktlöshet, vilket skulle kunna åtgärdas med en tydlig liberal prioritering av kärnuppdrag på bekostnad av kringverksamhet. Ofta handlar det om att våga släppa taget. Kanske kan litteraturen, konsten, filmen och andra delar av kulturen blomstra även utan en myndighet för kulturutvärdering.
Som det är nu ger alltför många människor i tyst resignation upp sina individuella ambitioner och kanaliserar istället via politiken sina frustrationer. De riktas ofta mot just liberalismen. Men det är inget fel på de liberala värden och ambitioner som fick ett kort uppsving omkring 1989. Liberalismen blev däremot på 2000-talet självgod och bekväm där den borde ha varit dynamisk och nyfiken. En ny maktlöshet har fått växa fram, och det krävs liberala krafttag och liberal självprövning för att bryta den.
Mattias Svensson är kultur- och frilansskribent. Tidigare redaktör på magasinet Neo och verksam vid tankesmedjan Timbro
