Ord som “handlingsplan” och “myndighetssamverkan” är sällan “sexiga” i politiska sammanhang, men för den som förstår statsförvaltningen är det ofta här det börjar hända saker. De stora reformerna pekar ut en färdriktning och löser kanske viktiga knäckfrågor, men allt det där andra – det som liksom måste hända – men som var och en för sig inte är en viktig fråga – det löses i just sådana strukturer.
För tio år sedan kom den första strategin för regeringens arbete med hbtqi-frågor. Den levererades av regeringen Reinfeldt II och har levt vidare, trots regeringsskiften och vindkantringar i opinionen. Den ger en ram, som sen fylls i av mer kortsiktiga, men också konkreta, handlingsplaner. Det är här det händer saker, om än oftast i tysthet och i skuggan av utspel och debatter.
Och skillnaden i tonläge är slående mellan nu och då.
– Vi har en rättighetsfientlig agenda på frammarsch, sa jämställdhetsminister Paulina Brandberg i sitt inledningsanförande på PrideHouse i Stockholm på onsdagen.
– Men min uppgift som minister, och inte minst när jag reser runt i världen, är att ta upp dessa frågor även när det blir en pinsam stämning i rummet, fortsatte hon.
– Det tål att upprepas, alla människor ska ha samma möjligheter att forma sina liv.
För att något faktiskt ska hända, behövs resurser. Kanske ofta inte så mycket, men för att kunna göra konkreta insatser när det behövs.
– Vi måste spendera för att saker ska hända, säger Paulina Brandberg. Och det är därför regeringen bestämt att skjuta till tio miljoner kronor på det allmänna anslaget.
Det låter inte som en stor budgetpost, men den ursprungliga budgeten låg på 23 miljoner kronor, så ökningen är väsentlig.
Hon berättade vidare om hur hennes bakgrund som åklagare med ansvar för våld mot kvinnor och brott mot hedersutsatta, har lärt henne att det är viktigt att samtidigt kunna se både strukturer och grupper eller subkulturer som avviker från normen.
– Vi måste både kunna tala om “mäns våld mot kvinnor” och se dem som hamnar utanför “vad vi typiskt ser framför oss”, sa hon bland annat.
Ett exempel på det är att regeringen öppnar särskilda stödlinjer för transpersoner och icke-binära, för att dessa ska slippa riskera att bli bemötta med fördomar när de ringer för att söka hjälp i en redan utsatt och allvarlig situation.
– En annan fråga som ligger mig varmt om hjärtat, är att arbeta mot hedersförtryck. Vi ser hur hbtqi-ungdomar drabbas, om kanske släkten inte accepterar vem de är.
När stolarna i klassrummet står tomma efter sommarlovet, är det kanske inte alltid en flicka som plötsligt är borta.
– Vi ser “omvändelseförsök” och därför är jag glad att vi nu föreslår en ny lagstiftning som ger socialförvaltningarna större möjlighet att gå in och utfärda utreseförbud.
Hon berättade också om att regeringen arbetar vidare, bland annat med att uppdatera strategin, men framför allt med en ny handlingsplan för hbtqi-frågor.
Men ger det då resultat? Ja, det menar Paulina Brandberg.
– Vi har utvärderat det och kan se att flera myndigheter har stärkt sitt arbete, ökat kunskaperna och höjt sitt förtroende hos hbtqi-personer, säger hon.
Hennes inledningstal var startskottet till en hel dag av seminarier på Stockholm PrideHouse, där Folkhälsomyndighetens generaldirektör Karin Tegmark Wisell tog över efter Brandberg, som tidningen NU återkommer till i en annan artikel.
Ulf Schyldt
