ANALYS. Europeisk klimatpolitik eller svensk allmännytta? Riksdagen debatterade på onsdagen EU, efter att regeringen avlämnat sin EU-deklaration. Debatten blev på många sätt en tydlig illustration av hur olika partier vill projicera olika delar av svensk inrikespolitik på den europeiska arenan. Detta på dagen 30 år efter folkomröstningen om medlemskap 13 november 1994.
Den som främst höll sig till ämnet var statsministern vars anförande också inledde debatten. Ulf Kristersson (M) hade ju även till uppgift att lämna regeringens EU-förklaring. Han nämnde 30-årsjubileet och uppehöll sig som väntat mycket vid kriget i Ukraina, som den mest avgörande frågan för samarbetets betydelse under dessa tre decennier.
Han gick också in på de nyligen avhållna valen i Moldavien och Georgien, två länder som väldigt gärna vill in i såväl EU som inte minst Nato.
Det är viktigt att reformera EU för att underlätta dessa länders medlemskap, sa Kristersson. Men också att medlemskapet är en kvalitetsstämpel, att länderna tydligt står för europeiska värderingar.
Men efter att Ulf Kristersson (M) hållit sitt anförande, började redan Magdalena Andersson (S) slira lite mer mot inrikespolitik i slutet på sitt anförande. Själv studerade Andersson i Wien när Sverige röstade för 30 år sedan, berättade hon.
Det är lätt att kanske, så här i efterhand, göra en lustig poäng av att S syn på EU är lika frånvarande som Magdalena Andersson var på valdagen för 30 år sedan. Men hon röstade trots allt också för ett svenskt medlemskap. Och hon höll sig till stor del också till det ämnet, medlemskapets betydelse för inte minst trygghet och säkerhet, ska sägas.
Jimmie Åkesson (SD) var betydligt mer tvekande till EU, avslöjade han. Han hade inte gått till valurnan med samma entusiasm se de två första talarna, sa han. Men EU är det samarbetsforum vi har, fortsatte han och betygade att han till största delen stödde Regeringens deklaration – föga förvånande kanske när Kristersson gjort ett stort nummer av EU:s restriktiva migrationspakt, som varit viktig för SD.
Nooshi Dadgostar (V) tog upp ”den svenska allmännyttan” och Daniel Helldén (MP) tog upp fiskeripolitiken. Båda försökte pressa Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, men lyckades inte särskilt väl.
Det råder stor samsyn, om än inte direkt någon politisk enighet, mellan de flesta större partier i riksdagen. Även om Moderaterna och Socialdemokraterna har olika visioner om samarbetet, är de överens om medlemskapets grunder.
Det var tydligt att debatten hettade till när alla partier försökte bända loss Sverigedemokraterna från Tidö-alliansen, i hopp om att kunna inhämta politiska poäng. Jimmie Åkesson verkade inte särskilt brydd över detta.
Åkesson hanterade frågorna med en formulering som verkade reta upp meningsmotståndarna desto mer. När han anklagades för att svika den skeptiska attityden SD gått till val på, svarade han helt enkelt:
– Bra förslag röstar vi för, dåliga förslag är vi emot, sa han vid ett flertal tillfällen.
Det var ett svar som säkerligen fick många ögon att rulla bland lyssnarna i riksdagens kammare, men samtidigt beskriver en smidig pragmatism som de flesta utanför riksdagens väggar nog inte har något emot. Mellan varven brukar de flesta partier hamna i denna pragmatiska inställningen, att EU är något vi ska vara för när det gynnar oss och försöka stoppa allt annat.
Då var det svårare för Muharrem Demirok (C) att försöka bemöta Nooshi Dadgostars attack mot Centerpartiets stöd för en europeisk energimarknad. Demirok försökte försvara att Centerpartiet står bakom den gemensamma marknaden på energiområdet, mot Dadgostar som dundrade på orm att tysk energibrist ”kommer rakt in i de svenska hushåll” via elpriserna.
Den tyska energipolitikens konsekvenser återkom även i ett replikskifte mellan Kristdemokraternas gruppledare Camilla Brodin och Centerpartiets Demirok. Där togs frågan om EU:s möjliga klassificering av kärnkraften som förnybar. Det var kanske synd att energiministerns partikamrat inte var tydligare med att om regelverket är byggt på kantiga premisser, så får man också köpa att det kan leverera skruvade resultat.
Johan Pehrson (L) valde också den inrikespolitiska vägen och tog framför allt upp bristerna i svensk utbildningspolitik. Repliker levererades av Demirok och Helldén. Demirok tog upp ChatControl 2.0 och Liberalernas omsvängning i den frågan medan Helldén ifrågasatte Liberalernas inställning till EU:s skogspolitik.
Ulf Schyldt
