Detta är en intervju som var en del av ett längre reportage om vård av äldre som drabbats av Covid-19 och IVO:s granskningsrapport, publicerad i NU nr 49. Vill du ta del av hela reportaget behöver du prenumerera.
Indikationer på att riktlinjerna för hur vård på särskilda boenden för äldre, och särskilt vad gäller beslut om vård i livets slutskede, inte följts fanns tidigt. Det fanns liberaler som reagerade och försökte få en ändring till stånd, men utan att lyckas. En av dem är Suzanne Liljegren som talat med NU.
– Vi hade ett möte med omsorgs- och socialnämnden den sjätte maj, berättar hon. Då fanns en informationspunkt i början av mötet, där en läkare som representerade Capio Legevisiten informerade.
Capio Legevisiten är en de två utförare som Region Stockholm upphandlat för läkardelen av den vårdverksamhet som utförs på kommunernas särskilda boenden för äldre i Stockholms län, när regionen är vårdgivare.
– Han berättade att det kommit in covid på våra äldreboende, både kommunens och några privata.
– Vi hade öppnat en isoleringsavdelning på ett av våra boenden, som vi kallar för ”Högsätra plan åtta”. Där hade de boende som drabbats av Covid placerat för att vara isolerade, det var 22 stycken vid det tillfället.
Läkaren beskrev arbetet och betonade att de undvikit fysiska besök, vilket Liljegren först inte reagerade på. Det var ju helt i enlighet med målsättningen att undvika kontakt om möjligt. Det som förvånade Suzanne Liljegren var var däremot att läkaren sa att inga fysiska besök hade utförts ens när det gällde beslut om vård i livets slutskede och palliativ vård.
– Läkaren berättar att åtta av patienterna hade avlidit och berättade att ingen av dem skickats till slutenvården för behandling.
– Då begärde jag ordet och frågade, hörde jag rätt att de här åtta patienterna på isoleringsavdelningen som avlidit inte har remitterats till sjukhus. Ja, det stämmer svarade hon. – Förstår jag också rätt att beslutet att sätta in palliativ vård har gjorts via telefon? Ja, det stämmer svarande läkaren igen. Då tänkte jag att detta kan ju inte vara rätt.
När Suzanne Liljegren försökte ta reda på mer, så gick det inte eftersom kommunen inte har rätt att få ut information från patientjournalerna.
– Jag kunde inte släppa att detta måste vara fel. Jag hade lyssnat på presskonferenserna under våren och kom ihåg att Socialstyrelsens ansvarige, Thomas Lindén, hade sagt att läkaren ska vara på plats vid beslut om palliativ vård. Hon ringde upp Lindén för att kontrollera att denna riktlinje inte ändrats.
– Till min överraskning var det första han sa att han blev så glad över att det finns lokalpolitiker som bryr sig om kvaliteten i vården på äldreboenden.
Lindén berättade att om undantag ska få förekomma, så ska det gälla i läkar-patientrelationer som varit långvariga och där det finns ingående kännedom. Och det gjorde det ju inte i de fall som Suzanne Liljegren uppmärksammat.
– Då kunde jag konstatera att undantaget blivit det normala och det normala hade blivit undantag, om vi ser till vad bestämmelserna från Socialstyrelsen egentligen säger.
Liljegren försökte först få omsorgsnämnden på Lidingö att agera, men de övriga partierna i majoriteten ville inte göra något utan ville hellre avvakta.
– Men jag kunde inte nöja mig, säger Suzanne Liljegren.
– Det här gällde ju människors liv.
Hon kunde, med en del jobb, få fram information om att beslutet att frångå riktlinjerna fattats av en krisledningsgrupp inom region Stockholm, men en grupp där bara tjänstemän deltar. Inga politiskt ansvariga beslutsfattare hade deltagit i beslutet.
Liberalernas fullmäktigegrupp på Lidingö uppvaktade krisledningsgruppen under augusti, för att få dem att försäkra att en läkare skulle finnas på plats när beslut om palliativ vård. Men den begäran avvisades.
Hon försökte då, tillsammans med Bertil Östberg som är ersättare i samma nämnd, lyfta frågan till förbundsårsmötet, eftersom det ansvariga regionrådet är Anna Starbrink (L).
– Vi skrev en fråga som vi fick möjlighet att ställa på förbundsårsmötet. Den blev ganska lång, men vi ville ju försäkra oss om att få med både vad som gäller och vad som hade hänt.
Anna Starbrink gav ett svar som också var omfattande och detaljerat, men Suzanne Liljegren tyckte hon undvek kärnfrågan, om hon var beredd att ändra på den praxis som tillämpades i regionen.
– Då svarade hon nej på det, hon ville inte göra något sådant.
Det svaret orsakade förstås mer frustration hos Suzanne Liljegren. Hon menar att det var ett missat tillfälle för Liberalerna att vara det parti som uppmärksammade bristerna i vården.
Under hösten började dock förändringar märkas. Suzanne Liljegren fick veta att Stockholms stad hade upptäckt samma sak som skett på Lidingö, och även de hade uppvaktat region Stockholm. Då hände det saker. – Den 13 november hade regionrådet Irene Svenonius (M) samtal med alla kommunstyrelseordförande i länet, där de kom fram till att huvudmännen – kommunerna – skulle ha möjlighet att kontakta vårdorganisationerna om detta.
Tre dagar senare gick ett brev ut från regiondirektören till alla kommundirektörer. Nu fanns möjligheten, men kommunerna måste fortfarande bevaka hur de vill ha det, och vissa var snabba att reagera berättar Suzanne Liljegren. – Stockholms stad höll samma dag ett möte med vårdgivarna, där de begärde att läkare ska vara närvarande när beslut om palliativ vård fattas.
Hon har tagit initiativ till att göra samma sak på Lidingö, och nu har hon fått de andra partierna med sig.
– Vi har kallat till ett extra nämndsammanträde, som sker på torsdag klockan åtta på morgonen, bara för att besluta om det här, säger hon.
– Vi kommer att göra likadant, det får vara slut på telefonbeslut. Läkarna ska vara på plats och de ska ha samråd med patienten, om det är möjligt, och med anhöriga. För det har inte heller alltid skett, avslutar Suzanne Liljegren.
Ulf Schyldt
