Många avregleringar har varit ett verk av socialdemokratiska regeringar. En av arkitekterna bakom dessa har nu tagit till orda, i ett slags samtidsbetraktande memoarer. Ulf Dahlstens ”Efter Corona – Svensk modell i kris” ges ut av Ekerlids förlag och författaren möter NU:s läsare i denna intervju om sin bok.
Detta är en förkortad version av intervjun som publicerades i NU nr 20 2020.
Det är svårt att i efterhand beskriva hur mycket Sverige förändrades på kort tid, från slutet av 1980-talet och en bit in på 90-talet.
I efterhand är det lätt att fokus hamnar på den senare delen, på krisen som inträffade under regeringen Bildt, på de blocköverskridande krisuppgörelserna och budgetsaneringen. Men det började tidigare och omfattade mer genomgripande förändringar än så.
I boken ”Efter Coronan – En svensk modell i kris” ger förre statssekreteraren och generaldirektören Ulf Dahlsten en skildring av denna tid och drar ut konsekvenserna av den tidens förändringar och avregleringar. Det leder till en rad slutsatser om vad som gick fel, men också om att rörelsen bort från en övertro på politikens möjligheter att ordna det goda samhället inte var fel i grunden.
Misstaget var istället, menar han, att den till viss del ersattes av en övertro på marknadens självreglerande förmåga. Han menar att det första och största misstaget, var avregleringen av finansmarknaden.
– Det är en mycket intressant gruppsykologi i det här skeendet, säger Ulf Dahlsten på telefon om den avregleringen.
Ulf Dahlsten menar att avregleringen av finansmarknaderna, som skedde i många länder efter vart annat – där Sverige faktiskt var tidigt ute – till stor del skedde inte baserat på vare sig erfarenheter eller ens på utförliga modeller och teorier, utan mest verkar ha baserat sig på en trosuppfattning, en övertygelse utan mycket grund för sig.
– Om vi går till vad före detta riks- och centralbankschefer tycker nu för tiden, säger han, så är den samlade uppfattningen att det här gick alldeles för långt.
– Istället har de försökt skruva tillbaka, steg för steg, till det läge vi hade efter kriserna på 1920 och 30-talen.
– Det många tycker är farligt nu, är att vi fortfarande inte har en åtskillnad mellan ”investment banking” och ”retail banking”.
Lagstiftning som gör åtskillnad mellan banker som sysslar med in- och utlåning till privatkunder och banker som hanterar finansiella frågor för företag, stater eller stora organisationer och som genomför riskfyllda affärer med andra banker på grund av detta, började införas efter den stora depressionen på 30-talet med början i USA.
Denna uppdelning skulle fungera som en slags brandvägg mellan småspararnas pengar och de häftiga rörelser som kan bli fallet på de internationella finansmarknaderna när olika länders konjunkturer kan råka att samtidigt komma i ett sådant läge att en global kris uppstår.
När dessa skydd monterades ned, skapades åter en riskfylld situation. Det var detta som utlöstes i först den amerikanska finanskrisen 2007-2008 och som senare dabbade Europa under de efterföljande åren. Men inte bara då, utan i många, många andra bankkriser.
Över 400 kriser har inträffat sedan avregleringsvågen gick över världen, berättar Ulf Dahlsten.
– När jag såg siffran trodde jag först att det inte kan vara sant, säger han. Men många är ganska små kriser, i enskilda länder. Då hör vi inte om dem, de är ”under radarn”.
Det vore fel att tolka Ulf Dahlstens reflektioner som en senkommen politisk ånger över avregleringarna som helhet. Han tillhör inte den del av socialdemokratin som idag, nostalgiskt, fått för sig att det var alla fel att ”släppa in marknaden” som alternativ till offentliga utförare. Tvärtom.
Ulf Dahlsten skriver i boken: ”Det är ingen tvekan om att paradigmskiftet förde mycket gott med sig, ledde till nödvändiga omprövningar och mindre missbruk av välfärdssystemen samt motiverade avregleringar. Valfrihet och konkurrens kan under rätt förutsättningar vara starka drivkrafter och erbjuda nyttjarna bättre tjänster till lägre kostnader.”
Ibland låg vi ungefär jämsides med Storbritannien under Margret Thatcher. Och där skedde avregleringarna av delvis samma skäl, menar Ulf Dahlsten.
– Hon [Margret Thatcher] hade upplevt att alltför mycket av de offentliga tjänsterna i Storbritannien hade utformats efter fackliga intressen snarare än att utgå från brukarna.
– Och det var ju ungefär var vi tyckte här i Sverige också, säger han.
– Mycket av den offentliga sektorn var ”produktionsstyrd”, alltså att ledningarnas och de anställdas intressen som styrde upplägget mer än brukarnas intresse.
– På det sättet var bakgrunden alltså inte så olika, när vi talar om den typen av avregleringar, det som gäller offentliga sektorn och olika tjänster åt medborgarna.
– Det Margret Thatcher fått kritik för, är att hon egentligen inte satsade på avregleringar. Hon satsade på privatiseringar. Vilket har fått till följd att de fått väldigt många privata monopol. Och i sin tur en ganska omfattande regleringsapparat.
Efter att som statssekreterare ha varit med och genomfört ett antal stora avregleringsreformer, lämnade Ulf Dahlsten regeringskansliet 1988 för att istället bli generaldirektör för Postverket.
Han var då också med om att bolagisera verksamheten och blev därför även den första koncernchefen i Posten AB mellan 1994 och 1998.
Det skedde samtidigt med att postmarknaden öppnades för konkurrens. Och det lockade över 100 nya utförare, berättar han.
– I stor utsträckning var det arbetslösa som kom på att de kunde dela ut post mellan lokala företag. Men jag välkomnade detta. Jag menade att vi kunde hävda oss, det fanns stordrifts- och skalfördelar på vår sida.
Och ett tag var Posten AB mycket framgångsrika. De fick priser för ökad effektivitet, något som verkligen behövdes menar han. Men istället för att då kunna sänka priset – portot – var de tvungna att hålla priset uppe.
– Det här beror på en slags ”konkurrensdogmatik”, säger Ulf Dahlsten. Att det bara finns en typ av konkurrens, och det är full konkurrens på exakt samma villkor.
– Men så ser inte verkligheten ut. Marknaden ger olika förutsättningar för olika typer av konkurrens, och det ska man välkomna. Det är min pragmatiska syn på konkurrens.
– Och det är egentligen så som de klassiska ekonomerna tyckte, tillfogar han.
– Syftet med konkurrens kan ju aldrig vara ett självändamål. I alla fall inte i min värld. Den är till för att vi ska få bästa möjliga service till ett vettigt pris, det är det som är ändamålet.
– Värde för brukarna. Och då är konkurrens ofta ett väldigt bra medel för att åstadkomma det.
Det finns alltså flera olika slags avregleringar, menar Ulf Dahlsten, och de har olika syften och olika följder. Att öppna för privat konkurrens inom olika välfärdstjänster handlade om att sätta mer fokus på brukarnas behov. Att avreglera marknader där det offentliga aldrig riktigt varit en aktör, som till exempel skedde med avregleringen av finansmarknaderna, har gett upphov till helt andra följder.
Finansmarknaden globaliserades mycket snabbt. Det har ibland gett helt andra effekter än vad de trodde som ivrade för avregleringen.
– Vi har fått väldigt stora internationella banker, 27 mega-banker. De är i princip helt oreglerade eftersom de har väldigt stora möjligheter till arbitrage, att de väljer var de vill lägga saker.
På så sätt utnyttja bankerna skillnader mellan olika marknader för att dra nytta av fördelarna och slippa nackdelarna.
– Samtidigt är de alldeles för stora för att gå omkull, säger han. Händer det någonting så måste de räddas, till stora kostnader för det land där de råkar vara bokförda.
– Vi talar om väldiga summor som riskeras i hela systemet.
Han ställer sitt hopp till att några av de institutioner som har etablerats och accepterats, ska kunna utvecklas till att bli mer normerande. Det lägger fokus inte så mycket på frågan om ”demokratiskt” inflytande, som att etablera en fungerande rättsordning. Ett ben av den liberala samhällsmodellen som såväl liberaler som socialdemokrater kanske försummat under senare tid, menar han.
– Jag tror ju inte på att vi skulle kunna etablera något slags ”globalt EU”, ett parlamentariskt system. Det tror jag inte skulle fungera alls.
– Framför allt för att, som många sociologer konstaterat, det är skillnad på ”gemeinschaft” och ”gesellschaft”. Demokrati förutsätter ”gemeinschaft”, att man känner en samhörighet på något vis. Och det är omöjligt idag på global nivå, konstaterar han.
– Utan vad jag argumenterar för att är att bygga vidare på de ekonomiska organisationerna, och då tänker jag framför allt på Internationella Valutafondens ’assembly’ där man faktiskt kommit överens om en röstfördelning som faktiskt återspeglar maktfördelningen inom den globala ekonomin.
– Då finns det ett regelsystem och om man bryter mot det, så finns det domstolar och åklagare inte minst. Det finns processer som kan rätta till överträdelserna.
– Det är det jag tror på, en global rättsordning som kan fungera som en motvikt.
Text: Ulf Schyldt
