I fredags drog Decemberöverenskommelsen (DÖ) sitt sista andetag. Det gick fort. Kristdemokraterna hann knappt ta ner sina röstkort förrän Moderaternas Anna Kinberg Batra förklarade överenskommelsen för hävd. Centern och Folkpartiet följde snabbt efter.
DÖ tillkom i ett kaotiskt parlamentariskt läge där Sverigedemokraterna både hade deklarerat att partiet skulle rösta mot alla regeringar som inte stödde dem när det gällde integrationspolitiken samtidigt som SD opportunistiskt hade valt att stödja Alliansens budgetförslag. Stefan Löfven hade därefter aviserat att han skulle utlysa nyval så snart detta var möjligt.
Motivet var alltså att hålla Sverigedemokraterna utanför allt inflytande på politiken och samtidigt se till att en minoritetsregeringen skulle få igenom sin budget. Och så självfallet avstyra ett nyval som säkerligen inte skulle ha gynnat något parti förutom Sverigedemokraterna. Alltså, syftet var vällovligt.
Men många blev tagna på sängen den där lördagsmorgonen mitt i julhelgen när de sex partierna kallade till presskonferens för att presentera sin överenskommelse. Och kritiken lät inte vänta på sig och växte ju mer det gick upp för gemene man vad överenskommelsen egentligen innebar.
”Villkorslös kapitulation” skrev exempelvis tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (M) på DN Debatt bara ett par dagar efter offentliggörandet.
Han menade också att DÖ ytterligare bidrog till att stärka Vänsterpartiets inflytande över den ekonomiska politiken.
Man kan se den saligt insomnade Decemberöverenskommelsen som ett nödvändigt ont, men där det onda alltmer tog över. Kritiken växte stadigt, inte minst inom Moderaterna och vem vet vad som hade hänt om Moderaternas partistämma legat veckan före KD:s riksting och inte som nu tvärtom. Då hade det kanske varit någon annan som hade korkat upp champagnen.
Fredagens beslut verkar dock ha fungerat som en adrenalininjektion för Allianspartierna om man får döma av söndagens partiledardebatt. Aftonbladets/Inizios mätning efter debatten visade bland annat att en majoritet tyckte att någon av Alliansens partiledare gjorde bäst ifrån sig och Expressen utsåg Jan Björklund till vinnare. Sämre gick det för Gustav Fridolin som bara fick stöd av tre procent.
Nu är en bedömning av prestation i en partiledardebatt inte detsamma som partisympati. Men resultatet visar på ett uppenbart sätt regeringens svårigheter med att nå ut och övertyga om sin politik. Begravningen av DÖ verkar samtidigt ha gett Alliansen ny inspiration och energi.
Vad som nu kommer att hända är svårt att veta. En del siar om nyval, medan andra inte tror att upphävandet kommer att få någon större betydelse. Helt klart var att tonläget i söndagens partiledardebatt var mer samarbetsvänligt än på mycket länge. Jan Björklund tog också på sig en ledartröja och öppnade för nya samarbeten och konstellationer. Nu återstår att se om regeringen inte bara är en ”samarbetsregering” utan även är villig att faktiskt samarbeta.
