Idag var jag med om någonting mycket speciellt, åsksnö eller thundersnow som väderfenomenet benämns. Blixtar som lyser upp hela himlen, långa rejält mullrande åskknallar och isande snöstorm samtidigt. Det gav mig en mycket märklig känsla av skräckblandad förtjusning. Otäckt, men samtidigt både vackert och väldigt mäktigt. Jag borde nog ha gått in, men blev som förstelnad och kunde inte ta blicken från himlen, trots att benen kändes som gelé.
Det gick över lika hastigt som det börjat, och ganska snabbt fungerade kroppen som vanligt igen så jag skottade färdigt uppfarten. Efteråt gick jag in till familjen och vi satte oss i soffan under varsin filt och drack varm choklad och pratade om det vi precis varit med om. Att dela och samtala om upplevelsen i en trygg och vänlig miljö tog udden av det obehagliga och förstärkte det vackra.
Jag har aldrig tidigare varit med om just detta väderfenomen, men ibland kan det politiska livet innehålla en och annan thundersnow. Vad som framkallar denna skräckblandade förtjusning varierar förstås från person till person, men jag tror att många inom politiken har upplevt det någon gång. Det kan handla om första gången man håller ett anförande i en talarstol. Många har vittnat om skakande ben och darrig röst, och obehag som känns i hela kroppen. Samtidigt en enorm kick av att människor faktisk lyssnar på det man säger och kanske till och med applåderar. Det kan också vara den första dörrknackningen, en intervju av en granskande journalist eller när man på ett nomineringsmöte beslutat sig för att utmana valberedningens kandidat.
I mitt fall har åsksnön kommit några gånger när jag blivit inbjuden till stormöten för att förklara ett beslut som de som bjudit in mig verkligen inte gillar, vilket tydligt framgår i det ena upprörda inlägget efter det andra. Ingenting som jag säger verkar uppskattas. Då kan jag känna den skräckblandade förtjusningen komma över mig, paralyserande men samtidigt fascinerande. Det är jobbigt att få skäll av många på en gång, och samtidigt är det viktigt och fint att de alla kommit dit för att prata om något de anser angeläget. Oftast är inte alla arga, när jag tittar upp ser jag ibland en eller två längst bak som nickar åt något jag säger, och en del går därifrån med svar på frågor de haft. En viktig del av demokratin som jag får vara en del av, det är stort.
På samma sätt som efter dagens väderfenomen känns det bra att kunna varva ned i en trygg och vänlig miljö efter en känslointensiv upplevelse i politiken, gärna tillsammans med någon som också var där och kände stämningen på plats, eller med någon som varit med om något likande vid ett annat tillfälle. Ganska snabbt tonar obehagskänslorna bort och den positiva delen av upplevelsen får chansen att växa och dröja sig kvar.
Nästa gång du befinner dig i en thundersnow i politiken, försök hitta någon att samtala om upplevelsen med. Annars är risken stor att det obehagliga tar över och att uppdraget blir för jobbigt och dränerar din energi. Vi är många som gärna samtalar och stöttar när det känns tungt och som kan hjälpa till att påminna om det positiva. Låt oss hjälpas åt att göra vardagen i politiken lite lättare för varandra. Låt oss vara varandras mentala filtar och varma choklad.
Monica Brohede Tellström är gruppledare och ordförande Utbildningsnämnden för Liberalerna i Nacka.
