Är folkomröstningar den yttersta formen av demokrati? Är det ett sätt att verkligen kanalisera medborgarnas uppfattning i en komplex fråga utan att det är helt klart vem som ska ta konsekvenserna?
Jag är tveksam. Ibland kan det naturligtvis vara så. Det var rätt att folkomrösta om Sverige skulle gå med i EU. Det var ett stort beslut och partierna var oeniga. Kanske är den brittiska omröstningen också ett sätt att en gång för alla få slut på en mångårig debatt i Storbritannien – ska man vara med eller ej. Men i stora komplexa EU-frågor, där andra länder också påverkas, där är det tveksamt.
Folkomröstningar ökar i popularitet. Grekerna röstade om sitt sparpaket som andra finansierar, ungrarna ska rösta om EU:s asylpolitik, det ställs lokala krav på folkomröstningar om TTIP-avtalet och nyligen röstade holländarna om EU:s associationsavtal med Ukraina.
Folkomröstningar handlar ofta om helt andra saker – i Holland sade nej-förespråkarna öppet att det inte handlade om Ukraina utan om att markera mot en felaktig EU-politik, eller missnöje mot Bryssel och Haag i allmänhet. Med ett valdeltagande på strax över 30 procent röstade 62 procent av holländarna för att säga upp avtalet. Hur den holländska regeringen ska hantera detta resultat är ännu oklart, men på något sätt måste man visa att man har ”lyssnat på folket”.
Ukraina är ett stort och viktigt land. De senaste åren har varit omtumlande: de blodiga protesterna på Maidan, den ryska annekteringen av Krim, den politiska instabiliteten, oligarkernas makt och den omfattande korruptionen. Men det är ett land som kämpar på och där majoriteten av befolkningen har valt en europeisk väg. Som hämnd för detta vägval har Ryssland inte bara ockuperat delar av landet, utan försvårar också handel och transit på olika sätt.
Vi har en skyldighet att stötta Ukraina. Sedan ett och ett halvt år tillbaka har vi ett associationsavtal med landet och vid årsskiftet trädde ett frihandelsavtal i kraft. Genom politiskt, ekonomiskt och tekniskt samarbete syftar allt till att stötta reformer och demokratisering i Ukraina. Är det någon som tror att detta arbete går lättare om EU säger upp sitt avtal och stöd?
Lissabonfördraget slöts för att EU skulle kunna vara mer handlingskraftigt, inte minst vad gäller handelspolitik. Avtal ska förstås godkännas av alla medlemländer och Europaparlamentet, men om nationella folkomröstningar ska överpröva varje steg lär handlingsförlamningen breda ut sig och EU:s röst i världen reduceras kraftigt. Är det vad folket vill?
Cecilia Malmström, Sveriges EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor. Hon har även varit EU-minister (FP).
