Ordet ”systemkollaps” har kastats omkring i debatten efter att flyktingmottagningen ökade under 2015. En del menar att det är vad som riskerar att hända, andra avfärdar. Två till synes orelaterade händelser: Det meddelas att regeringens utredare mot fusk i välfärdssystemen blir försenad på grund av frågans komplexitet. En kvinna som avvisats från BB i Lund drabbas av komplikationer som gör att barnet avlider.
Finns det en gemensam nämnare för dessa och otaliga liknande händelser som passerar förbi i media? Ja, det gör det. Det handlar om hur vi fördelar ansvar i det politiskt styrda Sverige. Och om synen på vilket ansvar tjänstemän på ledande positioner och folkvalda har.
När ämbetsmannaansvaret avskaffades 1976 var det kanske främsta skälet, att inte peka ut enskilda syndabockar för sådant som rimligen var mer av systemfel. Ta händelsen på Lunds Universitetssjukhus. Det är sommar. Brist på barnmorskor har rått länge. Avdelningen är fullbelagd. En förstagångsföderska som gått över tiden får inte plats. Någonstans har en människa gjort den prioriteringen. Någon som idag får stå där med vetskapen om att ett annat beslut kanske hade förhindrat fostrets död. Men problemet löses inte genom att ställa den personen till ansvar. Det skapar inga nya sängplatser, det anställer inga nya barnmorskor. Ansvaret vilar – ja, var?
Många politiska frågor är inte så enkla att ”mer resurser” är svaret. Men ibland är det åtminstone en del av svaret. Det finns inget system där misstag eller platsbrist aldrig kommer att uppstå. Men i många fall – förlossningsvården i Region Skåne är ett sådant – har brister varit kända i åratal. Och, likt debatten om ”systemkollaps”, riktas alltför mycket kraft på att driva eller förneka problemets existens och alltför lite åt att inventera och lösa de faktiska problemen.
Om vi redan i samband med de första varningarna under sommaren 2014 hade börjat vidta åtgärder och se över beredskapen för att ta emot flyktingar, särskilt ensamkommande barn, hade ingen talat om “systemkollaps” idag. De kommuner som nu vill bygga modulbostäder och får sina dispensansökningar avslagna av Länsstyrelser runt om i landet, hade inte behövt sitta i den situationen om det hade skrivits en dispenslag. Det hade det funnits tid till.
Medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet satt i opposition var deras kritik mot talet om fusk i välfärdssystemen inte nådig. Den berodde på en usel människosyn, syftade bara till att ”spara på de mest utsatta”. Nu säger deras egen utredare att problemen är så omfattande och komplexa, att det behövs mer tid för att hitta verkningsfulla åtgärder.
När ämbetsmannaansvaret upphävdes, förutsattes att den politiska apparaten skulle kunna vidta de åtgärder som krävdes. Det skulle fungera bättre. Men nu har det visat sig att driften att förneka – eller överdriva – problemen är för stor. De kortsiktiga partitaktiska intressena tar överhanden.
När de politiska partierna brister i ansvarstagande, när de kortsiktiga opinionsvinsterna prioriteras framför att sköta samhällsansvaret, drabbas enskilda.
