Den här sommaren, som många tidigare, tillbringar jag några veckor i Frankrike. Redan i våras besökte jag Paris. Bara några dagar efter terroristattacken i Bryssel och några månader efter terrorskjutningarna i centrala Paris. Redan då märktes en skillnad mot hur det brukade vara i Paris. Det var lite färre människor än vanligt på restaurangerna, väskorna genomsöktes innan man fick gå in på museet eller det stora varuhuset och tungt beväpnad militär vaktade framför allt byggnader kopplat till judendom.
När vi kom till Nice i lördags, ungefär ett och ett halvt dygn efter det lastbilen mejat ned hundratals nationaldagsfirare på strandpromenaden, var det tyst. Väldigt lite bilar på gatorna, en del av dem avstängda, parkeringsgaragen var tomma och tv-teamen fyllde strandpromenaden. Det är alltid mycket svenskar och andra nordbor i Nice. Och nu verkar de vara ännu fler. Kanske därför att andra turister har försvunnit medan vi nordbor inte ändrar våra semesterplaner i första taget.
De som var på strandpromenaden när dådet skedde vittnar om den enormt obehagliga känslan om total osäkerhet. Det stod en lastbil där, men människor flydde i panik långt efter att terroristen oskadliggjorts. Rykten flög runt om gisslandrama på en restaurang eller hotell och att nästa attack skulle komma från luften. Tack och lov slapp vi uppleva detta.
Självklart ska vi göra allt som står i vår makt för att behålla det öppna samhället. Inte låta oss skrämmas. Men det känns väldigt sorgligt att länder i Europa ska behöva ha undantagstillstånd för att skydda sig mot terrorism, att det mångkulturella och frihetliga Frankrike ska stirra snett på den stora delen av befolkningen med nordafrikanskt ursprung. Att det på de gigantiska vägskyltarna står Frihet, Jämlikhet och Broderskap istället för en varning för kommande köer eller fordon som man ska väja för. Allt bara för att påminna oss om människors lika värde.
Om knappt ett år är det presidentval i Frankrike. President Hollande har låga opinionssiffror. De tänkte motståndarna i valet slipar nu knivarna och drar sig inte för att också vrida om dem med påpekanden om att ifall de suttit vid makten hade man satsats än mer på skydd av befolkningen. Visst känns det fruktansvärt att terrorismen håller på att ta järngrepp om oss. Och att vi reagerar precis som de strävar efter – med skräck och osäkerhet. Måtte vi vända detta. Vive la France!
Helena Dyrssen
Hon är f d statssekreterare för Folkpartiets samordningskansli i Rosenbad.
