Det är inte ovanligt att liberaler debatterar med varandra, att man trots ideologisk gemenskap kommer fram till olika ståndpunkter i sakfrågor. Debatten är fri och det ska vara högt i tak i ett liberalt parti. Yttrandefriheten är en grundläggande liberal rättighet och den gäller självfallet även internt i ett liberalt parti.
Det är dock inte detta som har orsakat meningsskiljaktigheter och häftiga ordväxlingar i Liberalerna den senaste veckan. Det har i stället handlat om vad som krävs för att samarbetet i ledningen ska fungera smidigt. Det har också handlat om vad som krävs för att ge väljarna en enhetlig och tydlig bild av vad partiet står för och vilken som politik som man vill föra.
I detta sammanhang kan man undra var gränsen går mellan att debatten är helt fri och att partiet slutligen sätter ned foten. Några svarar säkert med den gamle kommunistledaren CH Hermanssons ord att ”någon j-la ordning måste det vara i ett parti” och menar att ett visst mått av partidisciplin är nödvändigt för att nå fram till och skapa förtroende hos väljarna. Debatten ska föras inom partiet och är man i minoritet får man ta skeden i vacker hand och acceptera att det är majoritetens inställning som måste prägla partiets budskap. Andra menar att det är odemokratiskt med partidisciplin, det ska hela tiden vara högt i tak, alla i ett liberalt parti har rätt att kämpa för sin åsikt såväl internt som externt.
Detta är inte någon lätt fråga och det finns heller inget klart och entydigt svar. Men det är bra om riksdagsgruppen nu har kommit överens om ett gemensamt arbets- och förhållningssätt. Det innebär förhoppningsvis att Liberalerna kan lägga krisen bakom sig och gå vidare med sin förnyelse.
Men det är dock inte bara partiets ledning som bör rannsaka sig själv. Både personer inom och andra utanför partiet har den senaste veckan i olika medier på ett tvärsäkert sätt uttryckt sin åsikt om Liberalerna, takhöjden och partiledarfrågan. I detta sammanhang har man i vissa fall balanserat på eller gått över gränsen för vad som kan ses som ett anständigt debattklimat. Särskilt tråkigt är det mot bakgrund av att just liberaler ofta har varit ute och försvarat yttrandefriheten och det fria ordet, men samtidigt tagit till storsläggan när det gäller ett vulgärt debattklimat på nätet. Detta tycks många dock ha glömt bort när känslorna tilläts ta överhanden. Och när känslorna styr handlar man först och tänker sedan, i stället för tvärtom.
Konflikter av det slag som vi har sett utspelas för öppen ridå den senaste tiden har en förmåga att få människor att visa sina sämsta sidor och glömma alla goda förutsättningar, oavsett vilken sida som man sympatiserar med. Det är beklagligt. Yttrandefrihet är viktig men när den övergår i personangrepp och kränkningar är det dags att sätta stopp.
