Socialdemokraterna längtar tillbaka till tiden före 1976. De längtar tillbaka till de år när partiet i stort sett ensamt, med några få undantag, regerade Sverige. De längtar tillbaka till den tid när partiet innehade regeringsmakten oavbrutet från 1936 till 1976.
Den slutsatsen kan man dra av flera social-demokratiska utspel den senaste tiden.
Först gick statsminister Stefan Löfven ut och meddelade i en intervju i Svenska Dagbladet att han inte tänker avgå självmant om Alliansen blir större än de rödgröna i nästa val. Och någon vecka senare var det dags för nya partisekreteraren Lena Rådström Baastad att ta bladet från munnen när det gäller själva regeringsfrågan. Hon aviserade helt kort i den andra stora morgontidningen att Socialdemokraterna tänker upprepa strategin från 2014 och gå till val på helt egen hand 2018. Detta oavsett det faktum att man då troligtvis har regerat tillsammans med Miljöpartiet i sammanlagt fyra år. Så mycket för det samarbetet.
Samtidigt står de fyra Allianspartiledarna fast vid att de går till val som en samlad allians även 2018. Kanske med något färre samskrivningar än under tidigare år om man får tro Liberalernas ledare Jan Björklund. Men ändock som en allians, och som en tämligen samtrimmad sådan.
De rödgröna, med Mona Sahlin i täten, försökte sig på det konceptet i valet 2010. Man härmade allt som Alliansens företrädare tidigare hade gjort på ett i det närmaste löjeväckande sätt – vinkade från tågfönster och sken ihop på möten och pressträffar. Men det gick inte så särdeles bra. Visserligen hade Mona Sahlin fått backa från sitt första koncept, som inte innefattade Vänsterpartiet, men det var nog inte den enda orsaken till att det gick som det gick. Samarbetet ansågs i alla fall i partiets egen valanalys vara orsaken till valnederlaget det året.
2014 gick Socialdemokraterna i stället till val på egen hand. Men det gick inte bättre det. Valresultatet ökade bara med några tiondels procentenheter – från 30,7 till 31 procent.
Trots detta väljer alltså Socialdemokraterna att redan nu, alltså långt innan nästa val, att deklarera att man nästa gång kommer att gå till val utan samarbetspartners. Det måste ses som ett underbetyg åt regeringssamarbetet. Stefan Löfven måste tycka att Miljöpartiet är en riktig hämsko och att han har fått vika ned sig i alldeles för många frågor. Och debaclet i våras med såväl Åsa Romson som Mehmet Kaplan har säkert gjort sitt till.
Men Stefan Löfven inser dock att S, om man vinner valet, troligtvis inte skulle få egen majoritet. Därför fiskar man redan nu efter nya samarbetspartners, det framgår av intervjun med Lena Rådström Baastad. Hon säger uttryckligen ”vi vill se mer av samarbete i politiken” och ”den blockpolitik som har varit tror vi inte är bra för Sverige”. Det måste ses som en inte alltför kamouflerad trevare till C och L och samtidigt ett sätt att slå hål på Alliansen.
Men att något av Allianspartierna nu skulle liera sig med Socialdemokraterna känns ganska så osannolikt. Så Löfvens försök att splittra Alliansen är nog dömt att misslyckas – i alla fall före den 9 september 2018.
