Customise Consent Preferences

We use cookies to help you navigate efficiently and perform certain functions. You will find detailed information about all cookies under each consent category below.

The cookies that are categorised as "Necessary" are stored on your browser as they are essential for enabling the basic functionalities of the site. ... 

Always Active

Necessary cookies are required to enable the basic features of this site, such as providing secure log-in or adjusting your consent preferences. These cookies do not store any personally identifiable data.

No cookies to display.

Functional cookies help perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collecting feedback, and other third-party features.

No cookies to display.

Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics such as the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.

No cookies to display.

Performance cookies are used to understand and analyse the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.

No cookies to display.

Advertisement cookies are used to provide visitors with customised advertisements based on the pages you visited previously and to analyse the effectiveness of the ad campaigns.

No cookies to display.

Krönika: Upp med hakan!

Det är mörka tider nu. Men många av oss har varit med om mycket värre. När jag växte upp levde vi med ett ständigt ryskt kärnvapenhot – mycket påtagligt genom den kärnvapenbestyckade ubåt som gick på grund i Blekinge skärgård på dagen för 42 år sedan, när jag skriver denna text. En rad krig pågick, extrem fattigdom och svält var normaltillståndet för en stor del av världens befolkning och mycket få människor levde i fullvärdiga demokratier. Rasism, sexism och homohat var så allmänt spritt i vårt land att det inte behövdes ett särskilt parti för det. Det politiska samtalet präglades av hat och hån, som dämpades först efter det traumatiska mordet på landets stats­minister.

Inte hängde folk läpp för det. Det var en tid av stora axelvaddar, yuppies och satellit-teve. Sedan kom murens fall, Sovjets fall och Fukuyama-optimism. (Jag hävdar inte att det gick en rak linje mellan axelvaddarna och murens fall, men det fanns ett samband.)

Samtidigt med allt elände nu, så fortsätter svälten och fattigdomen i världen att minska. Och Sverige är på många sätt ett fantastiskt land. På område efter område – forskning, innovationskraft, sjukvård, jämställdhet, livslängd, spädbarnsdödlighet och så vidare – ligger vi på tio i topp i världen.

Visst behöver vi vara öppna med vår tids problem, men att grotta ner sig i misären håller inte i längden. Vi är med och styr landet och då ingår det också i jobbet att lyfta det som går bra och dem som gör något bra. När svensk skola i en rad undersökningar visat sig vara bland de bästa i världen borde vi ha haft parader på gatorna, samlat lärarna på torget i varje stad och hållit tal till deras ära. (Denna tidning är en av få som har förstått hur bra det går.) 

När man ser sysselsättningssiffrorna för utrikesfödda stiga stadigt uppåt efter etableringsreformen så undrar man var stoltheten i partiet är. Ingen liberal borde ta ordet “integrationsmisslyckande” i sin mun, för integrationen går strålande ur vissa aspekter och uselt ur andra. Om vi inte ser och förstår det som går bra, så deppar vi ihop, gör fel samhällsanalys och driver fel politik.

Låt de konservativa gnälla om att det var bättre förr. Låt nationalisterna peka finger åt dem som inte passar in i deras snäva gemenskap. Så kan vi liberaler presentera nyanserade problembeskrivningar med förnuftiga lösningar.

Andreas Bergström är seniorkonsult och partner på New Republic, med en bakgrund på tanke­smedjan Fores och i riksdagen och Regeringskansliet för ​Liberalerna.

Dela med andra
redaktionen
redaktionen