Årets första politiska händelse är så gott som alltid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Så här i orostider är det extra viktigt att skapa uppslutning och förankring för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik.
Det är under relativt stor enighet som de flesta riksdagspartierna nu tillsammans återuppbygger totalförsvaret. Så har det inte alltid sett ut. Länge var det bara Liberalerna och Sverigedemokraterna som, av olika skäl och med helt olika inriktning, ville ha substantiella förstärkningar av försvaret.
Nu är Sverige till och med – förhoppningsvis, peppar, peppar – på väg in i Nato senare i år. Något som för bara ett par år sedan var helt uteslutet.
Den relativa enigheten är bra och nödvändig. Men den räcker inte långt om den inte också faktiskt följs av konkreta åtgärder. Återuppbyggnaden av det militära och civila försvaret kräver resurser – och de kommer fortfarande i en långsammare takt än önskvärt.
Det gäller i än högre grad den lokala och regionala beredskapen. Kommuner och regioner måste nu mycket snabbt inventera och återuppbygga sina beredskapsresurser. Det brådskar – och det kräver politiskt ledarskap.
Detta är inte valbart. Ingen kommun kan rimligen prioritera bort detta, lika lite som de skulle kunna strunta i räddningstjänsten eller ignorera sitt ansvar för det kommunala vägnätet. Men det finns alls ingen garanti att kommuner med snävt budgetutrymme gör vad som krävs av dem, om de inte får tydliga krav på sig.
Hela den offentliga sektorn, och inte minst våra kommuner och regioner, ser helt annorlunda ut idag än under det Kalla krigets decennier. Organisationerna är slimmade, budgetarna är närmast anorektiska i förhållande till tidigare. Inte i kronor räknat, men i vilka marginaler som finns.
Utrymmet för att bygga upp redundans – något som är närmast nödvändigt för att kunna upprätthålla beredskap under kris och krig när ”friktioner” uppstår – går stick i stäv mot allt annat planeringsarbete som kommuner och regioner gör, för att ständigt öka sin effektivitet.
Nu för tiden räcker det inte med underförstådda principer och inriktningsformuleringar ovanifrån för att få de lokala och regionala nivåerna att följa efter. Det måste ställas krav. Tydliga krav som direkt går att omsätta till budgeteringsprinciper.
Det är fint att återställa civilplikten, men om kommunen ändå inte kan upprätthålla någon verksamhet därför att det saknas reservaggregat, storköket slagits ut och alla lokaler befinner sig i riskzon och måste utrymmas – alternativ saknas – då ger det ingen beredskapseffekt ändå.
Dessutom måste det finns ett tydligt gränssnitt också mot privata utförare. Vad är deras skyldigheter när det kommer till beredskap? Måste de göra investeringar som krävs med egna pengar, kan kommunen eller regionen skjuta till? Vem har personalansvar om det smäller?
Det brådskar att lösa alla dessa frågor och det är då den relativa enigheten testas. Hittills har det knakat betänkligt just när det kommer till att sätta kraft bakom orden. Eller ”pengar bakom orden”. Men utan tydlighet och krav blir det ingen beredskap. Så sätt fart.
