Jag är dömd till månader av rehab på grund av ett dåligt beslut. När familjen föreslog att vi skulle börja skidsemesterns andra dag med ett åk i Sara Hectors backe, sa jag ja. För den som inte är sportintresserad kan jag berätta att Sara Hector är OS-guldmedaljör i storslalom. Backen var röd, den näst svåraste.
Slalombackar kan ha fyra färger och såklart varierar det lite inom varje färgkategori. Jag är inte speciellt bra på att åka slalom, men jag har tagit mig ner för en svart backe när jag var 12, vilket är min främsta merit. Som vuxen åker jag med för stora pjäxor för att inte få kramp. Jag åker heller inte så svåra backar. Därför var beslutet att åka Sara Hectors backe inte bara dumt, utan också helt obegripligt.
Familjen mindes när vi tillsammans tog oss ner för en röd backe året innan, men det var en relativt lätt röd backe och jag hade fyra dagars skidåkning i ryggen. Nu hade jag bara fyra åk i en enormt flack grön backe bakom mig.
Det stod ganska snart klart för mig att det hela var ett dödsdömt projekt. Skulle jag komma helskinnad ner för backen utan att få åka snöskoter, skulle jag behöva hasa mig ner. Det gick sådär. Jag kan berätta att när man hasar sig ner i myrsteg känns backen enormt mycket längre. Jag uppskattade att det skulle ta timmar att ta sig ner.
Så fick jag sladd. Det var väl väntat, men inte desto mindre helt förfärligt. Jag gjorde vad jag kunde, men ganska snart tappade jag kontrollen. Eftersom jag är mer rädd för kramp än att tappa skidor låg skidorna med pjäxorna fint fastspända långt upp i backen, medan jag satt i strumplästen betydligt längre ner. I 10 minusgrader.
Jag tyckte oerhört synd om mig själv, men det gick snabbt över till att förfasa mig över smärtan i axeln. Det är den smärta som senare skulle visa sig vara en ganska så stor spricka. Eller som läkaren sa ”Det är en mycket stor spricka för att vara en liten”. Ingen operation har behövts och målsättningen är att jag ska bli fullt återställd.
När allt slutat göra ont, sjukgymnast är fixad och jag tränar mer än någonsin kommer paniken krypande. Målsättning att bli helt återställd? Det är alltså långt ifrån säkert? Och när jag på tåget till riksmötet i Karlstad insåg att jag inte kunde lyfta upp väskan på hyllan insåg jag att jag har en bit kvar till fullständigt återställd. Det har gått två och en halv månad sedan fallet och nu har jag kommit så långt att jag kan krama folk med båda armarna.
Så gott folk. Åk inte OS-guldmedaljörers backar om ni är gamlingar i för stora pjäxor och med på tok för få åk i ryggen!
Bibliotekarien
