Att liberalismen trängs från alla håll politiskt är fullt klart. Fast den liberala mitten rent taktiskt borde gynnas av att kunna agera ”kungamakare” och göra upp åt olika håll, är det i realiteten just nu en otroligt marginaliserad position.
Det gäller dessvärre också en del åsikter i den liberala kärnan, som annars skulle kunna ha utgjort bastioner att bygga en trygg bas kring.
Nu har kanske Folkpartiet historiskt haft en ganska kluven inställning till åsikten att den offentliga sektorn bör minska, men åsikten har funnits och finns alltjämt med i den liberala åsiktsarsenalen.
Det har framför allt varit i den moderata skattekverulansen – Gösta Bohmans ande, som svävat över det partiet fram till våra dagar – som Folkpartiet och sedermera Liberalerna framstått som mindre pålitliga i att hålla tillbaka den offentliga sektorns tillväxt. Men i realiteten har Sveriges liberala parti alltid varit avgörande för att skapa möjligheterna att genomföra stora skattesänkningar.
Mycket av det har handlat om att hålla tillbaka krav på ”satsningar” som varit omgärdade av vällovliga skäl, men knappast haft någon reell koppling till de förhandenvarande problemen i respektive verksamhet. Mer pengar innebär per definition högre kostnader, men dessvärre ganska sällan bättre resultat.
Därför är det kanske extremt deprimerande att den årliga SOM-undersökningen visar att stödet för åsikten ”den offentliga sektorn bör minska” har nått all time low. Aldrig tidigare i mätningarnas historia har det funnits så få som instämt, sjutton procent.
Det är det ljuset som den innevarande vågen av ”effektivitetskverulans” ska ses, såsom fackförbundet ST:s återkommande kampanjer mot det statliga effektiviseringsbetinget som denna ledarsida tagit upp ett par gånger.
Sverige hade varit i väsentligt värre skick om inte denna begränsning hade byggts in i budgetregelverket under Anne Wibbles tid som finansminister. Det har de facto accepterats brett politiskt, åtminstone fram tills nu. De allra flesta kommuner och regioner tillämpar något liknande.
I varje situation när verkliga satsningar varit nödvändiga – oavsett om det handlat om att tillfälligt öka statsbidrag när ekonomin varit kärv, eller att ha resurser att satsa under en plötslig, världsomspännande pandemi, eller att skjuta till färska miljarder i upprustningen av försvaret – allt detta har kunnat bli verklighet enbart för att de offentliga finanserna varit välskötta sedan 1990-talet.
Det betyder inte att allt varit rosigt och bra, men vi behöver inte gå långt ut i omvärlden för att hitta betydligt bistrare exempel.
Av just detta skäl är det kanske viktigare än någonsin att Sveriges socialliberala parti kan värna insikten att det ibland ”krävs hårda nypor för ett mjukare samhälle”, som Folkpartiet en gång formulerade det.
