I morgon börjar mandatperiodens viktigaste sammankomst för Sveriges liberala parti, landsmötet. Det är nu vi ska staka ut den politik Liberalerna ska gå till val på. I valet kommer S, SD och V att vara våra motståndare och de andra allianspartierna att vara våra konkurrenter. Alliansens vila från makten och våra partiers respektive politikutveckling gör också att vi i Liberalerna står inför nya möjligheter och hot än de vi tidigare mött.
Moderaterna som tidigare, under Reinfeldt, närmat sig vårt socialliberala område har bytt position. Nu ska de istället bli ”moderaterna classic” igen. Hög framtidstro och optimism byts ut mot en mer hårdför konservatism. Även KD har gått igenom en liknande förändring. Dessa förändringar är bra för oss. När Reinfeldt genomdrev sin förändring av M var det många som upplevde att vår traditionella position var hotad, det fick oss att springa åt olika håll i jakt på något nytt. Så kallad liberalkonservatism gör oss till ett andrahandsval för M/KD-väljare. Socialliberalism skiljer sig från denna liberalkonservatism. Den innebär till exempel att rättsstaten ska upprätthållas med fler och mer välbetalda poliser men också att rättssäkerheten inte får inskränkas med massövervakning eller rättsosäkra kronvittnen.
Centerpartiet försöker tvätta bort det gamla bondeförbundet och uppfattas av många väljare som mer liberala än Liberalerna. Detta är ett allvarligt hot. Det saknar i det sammanhanget helt relevans att vi själva anser oss vara det mest liberala partiet eller att vi slår oss för bröstet med vad vi anser är den mest genomtänkta politiken. Det är förvisso sant men så länge väljarna uppfattar att vi inte lever upp till vårt namn kommer vi att framstå som otydliga och i värsta fall oärliga. När vi fattar beslut på landsmötet och när vi kommunicerar politik framöver måste varje mottagare direkt förstå att förslaget är liberalt och stärker den enskilde individens frihet. För att vara konkret: förslag som inte uppfattas så, som förbud mot skyddsväst eller egentligen förbud överlag, kan i vissa fall vara bra. De skadar dock partiets trovärdighet som liberala och riskerar därför att undergräva vår förmåga att driva igenom större frihetsreformer.
Oavsett om den politik landsmötet beslutar om ska drivas igenom av en alliansregering eller ett blocköverskridande dito finns det en position vi kan vara ensamma om och som dessutom är värderingsmässigt rätt: en socialliberalism som vill utjämna möjligheter men inte utfall för individen. S tycks bara vilja strö ut statskassan över redan röststarka medelklassväljare. De andra allianspartierna är antingen ointresserade eller saknar trovärdighet i frågor som handlar om att bryta det socioekonomiska utanförkapet som sprider sig i förorter och bruksorter över hela landet. I det vakuumet bör Liberalerna, och landsmötet, driva en offensiv socialliberal politik.
Våra väljare är välutbildade, moderna och säger att de vill rösta på ett liberalt parti. På landsmötet bör vi åter samlas kring en liberalism som värnar individens fri- och rättigheter, andas framtidstro och som prioriterar de med störst sociala behov snarare än spenderar resurser på folk som redan har. Det är dags att vi levererar det vi heter.
Joar Forssell
