Socialdemokraternas bostadspolitik har de senaste åren gått ut på att behandla symptom i stället för sjukdom. Det är en politik som i regel ger kortsiktiga effekter men kan vara ödesdigert för ett samhälle i det långa perspektivet.
Det saknas ungefär tvåhundratusen lägenheter i storstadsregioner, något som givetvis leder till stigande priser. Den socialdemokratiska regeringen har låtit Finansinspektionen dämpa prisutvecklingen med höga amorteringskrav. Man har gjort finansieringen av nya köp svårare (för att inte säga omöjlig), i stället för att underlätta byggandet.
Hur påverkar dessa skärpta regler bostadsmarknaden? Amorteringskraven med upp till tre procent leder, i alla fall i storstäder (och det är där byggsektorn är påtaglig), till följande månadskostnader:
• Cirka 11000 kr per månad för en ung människa som nyss kommit ut i yrkeslivet.
• Cirka 20000 kr per månad för en ensamstående förälder med en tonåring hemma.
• Cirka 25000 kr per månad för ett par med två småbarn.
Det är inte många vanliga människor som kommer att ha råd med egna lägenheter. Visst dämpas priserna men ingen kommer att bygga något.
Vi får en byggkollaps med oönskade konsekvenser. Nyinflyttade till storstadsregioner där jobben finns får svårt att skaffa sig bostad. De kanske avstår från att flytta vilket förvärrar näringslivets brist på kvalificerad arbetskraft. Ungdomar kan inte flytta hemifrån även om de är vuxna och har stadig inkomst. Nya invandrargrupper blir i princip chanslösa att komma till storstäder där deras chans att få arbete och integreras i samhället är som störst. Byggindustrin drabbas av lågkonjunktur och det i ett läge där det råder brist på bostäder.
Hela ekonomin påverkas negativt om byggindustrin drabbas, något vi fått erfara flera gånger: 1979, 1991, 2007. Lågkonjunktur för samhället blir verklighet: en lågkonjunktur skapad av politiska beslut.
Jag antar att poängen har framgått vid det här laget. De nya reglerna stoppar visserligen prisutvecklingen tillfälligt men löser inte problemet. Snarare förvärrar det.
Och vad göra?
• Ta bort amorteringskravet. Ta bort lånetaket på 4,5 gånger inkomsten. Låt bankerna avgöra hur mycket varje låntagare har råd att låna och till vilken säkerhet. Banker kan sin sak bättre än FI.
• Förenkla planerings- och bygglovsprocessen rejält. Det är meningslöst att en detaljplaneprocess ska ta upp till sju år, och förbruka mycket resurser på kommuner och länsstyrelser. Ingen finansiering behövs för reformen.
• Minska det kommunala planmonopolet. Då kan fler som vill bygga bostäder på sina marker göra det och markpriserna sjunker. Som följd sjunker även bostadspriserna.
• Minska skatten på arbete. Finansiera denna reform genom att höja skatten på produkter. För byggbranschen betyder detta fler i arbete och för samhället i stort minskad konsumtion (och import).
• Tillåt billig europeisk arbetskraft och sysselsätt asylsökande i byggindustrin. Det förstnämnda var lite vitsen med EU. Protektionistiska regler sätter dock käppar i hjulet. Samma regler som i humanismens namn hindrar asylsökande att arbeta. Även om de inte får stanna i landet är det bättre att skicka hem dem med byggkunskaper i bagaget än utan.
• Sänk momsen på nybyggda bostäder. Momsen utgör 20 procent av priset på nya bostäder. Är det rimligt?
Det kanske är dags att vi liberaler presenterar alternativ som behandlar det sjuka i bostadspolitiken istället för symptomen. Kan detta bli stommen i L:s bostadspolitik?
Keivan Ashhami
Täby
