Debatt: Barbro Westerholm var en pionjär

Barbro Westerholm (1933–2023) var en av Sveriges mest framstående politiker och en ledande kraft inom socialliberalismen. Med ett liv fyllt av kamp för mänskliga rättigheter, jämställdhet och ett rättvist samhälle, lämnade hon ett bestående avtryck i Sveriges politiska landskap. Hennes långa karriär, både som läkare, ämbetsman och riksdagsledamot för Liberalerna, var präglad av en orubblig tro på individens rätt att forma sitt eget liv, fri från diskriminering och förtryck.

En av Westerholms mest kända insatser var hennes arbete för att avskaffa sjukdomsstämpeln på homosexualitet. År 1979, då hon var generaldirektör för Socialstyrelsen, spelade hon en central roll i beslutet att homosexualitet inte längre skulle betraktas som en sjukdom i Sverige. Detta var ett banbrytande och modigt steg som bidrog till att förändra samhällets syn på HBTQ-personer och det lade grunden för den fortsatta kampen för lika rättigheter.

Westerholm visade gång på gång sin förmåga att stå upp mot fördomar och orättvisor. Trots att det fanns ett starkt motstånd mot förändring under 70-talet, både politiskt och kulturellt, var hon fast besluten att driva igenom reformen, övertygad om att ett modernt och humant samhälle inte kunde acceptera att människor klassificerades som sjuka enbart på grund av sin sexuella läggning.

Barbro Westerholm var också djupt engagerad i frågor som rörde äldre människors rättigheter och villkor. Som läkare och politiker hade hon en klar insikt i de utmaningar som en åldrande befolkning står inför. Hon arbetade för att motverka ålderism – diskriminering baserad på ålder – och betonade vikten av att se äldre som en resurs i samhället. Hennes engagemang för äldre politik resulterade bland annat i reformer kring pensioner, äldrevård och rätten till ett värdigt liv, oavsett ålder.

I riksdagen var hon en tydlig röst för att äldre skulle ha rätt till självbestämmande och möjligheten att bo kvar hemma så länge de själva ville. Hon förespråkade också en ökad satsning på kvaliteten inom äldrevården, där både personalens villkor och de äldres rättigheter stod i centrum. Genom hela sitt liv visade hon en outtröttlig vilja att förbättra de mest sårbara gruppernas situation i samhället.

För Barbro Westerholm var det självklart att jämställdhet mellan könen skulle vara en grundpelare i ett rättvist samhälle. Hon var en förespråkare för rätten till fri abort och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, en fråga som präglade mycket av hennes tidiga politiska karriär. Hon arbetade också för att minska könsdiskriminering inom arbetslivet och andra samhällssektorer. Som ledamot i riksdagen för Liberalerna lyfte hon ofta fram individens frihet, men också behovet av statliga insatser för att skydda dem som annars riskerade att falla mellan stolarna i ett alltmer komplicerat samhällssystem. 

Hon representerade en balans mellan personlig frihet och socialt ansvarstagande, vilket kännetecknade hennes syn på socialliberalism.

Barbro Westerholms liv och gärning är en inspiration för många inom politiken och samhället i stort. Hon visade att politik kan vara ett verktyg för förändring när den drivs av en stark etisk kompass och en genuin vilja att göra skillnad. Hon utmanade förlegade normer och fördomar och drev på för ett samhälle där varje människa skulle ha samma värde och möjligheter.Westerholms arv lever vidare genom de förändringar hon var med och åstadkom, och genom de många människor vars liv förbättrats tack vare hennes arbete. 

Hon påminde oss om vikten av att aldrig ge upp kampen för rättvisa och mänskliga rättigheter – ett arv som fortsatt kommer inspirera kommande generationer.

Lars Olofsson
Hönö

Dela med andra
redaktionen
redaktionen