Ludmila Engquist blev svensk medborgare 1996 och tog guld på 100 meter häck i OS i Atlanta på rekordtid. Svenskarna ansåg att hon slutade vara svensk den dagen hon erkände att hon tagit doping under en satsning på vinter-OS och bob. Nu berättar hon förs första gången hela sin historia i boken ”Ludmila – svenskare kan ingen vara” av henne, Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson (Forum).
Dömdes Ludmila Engquist för hårt? Det har varit den frågan jag burit med mig under alla år som gått sedan hon erkände doping 2001 och det stod klart att det inte skulle bli någon vinterolympisk medalj för hennes del. Efter 23 år berättar hon nu allt i en bok och efter att ha sett rubrikerna om att hon dopat sig för att slippa tävla i bob, blev jag aningen skeptisk. Allt kändes som en efterhandskonstruktion.
Som den stora sportnörd jag är ville jag såklart själv läsa hennes berättelse och inte gå på tidningsrubriker. Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson är välrenommerade journalister, så mitt antagande var att boken inte skulle vara en i raden av alla urusla idrottsbiografier.
Boken är skriven i jagform och Ludmila Engquist tar oss med till Ryssland och hennes första minnen. När hon var liten fick hon veta att hon ersatt ett annat barn. Hade hennes storebror Sergej inte dött, åtta månader gammal, hade hon inte funnits. Familjen var inte speciellt rik och de bodde tillsammans med andra familjer i ett sovjetisk kollektiv, så kallad kommunalka. Där blev hon våldtagen av en äldre pojke när hon var fem år gammal.
I skolåldern upptäcktes hennes talang för idrott. Alla barn testades för att bli potentiella guldmedaljörer för Sovjetunionen. Hon fick börja med gymnastik, men när hon var fjorton var hon för lång och klumpig och beordrades förflytta sig till friidrottsarenan istället. När hon var sexton år flydde hon hemifrån för att hon inte stod ut med pappans våld mot mamman och bosatte sig hos sin farmor.
När Ludmila Engquist började tävla i friidrott var doping vardag. Hon hymlar inte med att hon själv var en del av det, något som hon aldrig berättade för sin svenska man Johan Engquist. Hon åkte fast för doping 1995, men är fortfarande övertygad om att det var hennes exmake som förstört för henne. Hon blev också frikänd från misstankarna då.
Hon beskriver ett idrottsliv där idrotten var en flykt, en möjlighet till ett annat liv. Hon fick resa och äta rysk kaviar när guldmedaljerna trillade in. Hon både rökte och drack under sin aktiva tid och berättar om vilda fester efter stora mästerskap.
Hon träffade Johan Engquist och då ändrades livet. Sovjetunionen fanns inte längre och att tävla för Ryssland kändes lika främmande som att tävla för Sverige. De blev ett par och ett team. Hon beskriver det som att de gemensamt hade ett projekt, projektet Ludmila Engquist. När friidrottsskorna lades på hyllan kände sig Ludmila Engquist tvungen att hitta ett nytt projekt. Då blev det projekt bob. Hon hatade det från början.
När hon åkte fast var det som om äktenskapet brast. Engquist tror inte att hennes man någonsin förlät henne. Ändå skaffade de barn, Elias, och flyttade tillbaka till Sverige efter att ha befunnit sig i landsflykt i Spanien. När Elias ville satsa på en tenniskarriär flyttade de tillbaka till Spanien för att hjälpa honom. Där blev de sedan kvar. Elias blev äldre och då blev det allt tydligare att äktenskapet var dött.
Ludmila Engquist har kämpat mot cancer sedan 1999. Den är tillbaka, men det verkar inte som att det är så viktigt. Ludmila Engquist vill inte längre leva. Hon är sedan länge djupt deprimerad och det var inga glada ögon som jag tittade in i när jag träffade henne på bokmässan. Den sprudlande Ludmila med dalahästar i öronen och blågula linser kändes långt borta. Det var också hela tiden ett spel. Hon spelade svensk och vi spelade med. Trots det känner sig Ludmila Engquist mer svensk än någonsin idag.
Jag kan fortfarande inte säga att jag helt och hållet tror på allt som sägs i boken och att inget är tillrättalagt, men när jag läste kändes det som en röst från en person som verkligen vill lägga allt bakom sig och inte ljuga mer. Dessutom är det en person som varit deprimerad till och från i hela sitt vuxna liv. Ja, hon kanske faktiskt dopade sig för att slippa ifrån allt.
Boken är välskriven och rösten i boken stämmer väl överens den röst jag hörde på bokmässan, av Ludmila Enquist själv. Hon pratade om kärleken till den ryska litteraturen, sin spanska trädgård och Ulf Lundell. Det kändes både äkta när hon pratade och när jag läste boken. Depressionen kändes både i mötet med henne och i boken.
Jag hoppas att boken kan få Ludmila Engquist att få tillbaka lite livsglädje och förhoppningsvis orkar finnas där för sina barn så lång tid som hon har kvar. Framför allt önskar jag henne frid. Det finns idrottspersoner som dopat sig som får vara med i Mästarnas mästare. Ludmila Engquist kommer aldrig att få det, för i publikens ögon är hon inte längre svensk. För oss var hennes svenskhet vara bara till låns, så länge hon skötte sig.
Hanna Lager
