I den elfte delen av NU:s artikelserie summerar Lennart Nordfors en del av debatten och pekar på något, de utmaningar som beskrivits i många inlägg är inte något nytt. Snarare en situation som återkommit efter en lång paus – att liberalismen utmanas på två fronter samtidigt.
Inläggen i NU:s idébatt visar att vi lever i ideologiskt laddade tider. Det har inte alltid varit så.
Vi var partiet som segrat i ihjäl sig. Rösträtten var vunnen. Rättsstaten upprättad. Den socialistiska planhushållningen bortmotad. Den svenska yttrandefriheten – den viktigaste av fri och rättigheterna – har rötter ända tillbaka till Chydenius 1700-tal.
När valkampanjer planerades handlade det mycket om att hitta rätt sakfråga att driva. Det skulle vara sakfrågor som på ett eller annat sätt visade att vi var bättre på liberalism än andra – visa att Folkpartiet var ”originalet”.
Det var inte så ofta vi lyckades – ett par gånger funkade det. Senast en enskild sakfråga lyfte partiet var det språktestet. Och det låg inte ens i valplaneringen som en prioriterad fråga.
Men det går inte att bygga långsiktig ställning på någon enskild sakfråga, eller grupp av frågor. Också det visar den nära historien.
Vid de tre påföljande valen byggde strategin på att köra 2002 i repris. Det jagades frågor att driva som var närbesläktade med språkkravet. Man diskuterade allt från slöjor till obligatoriska gynundersökningar. Bara en del framfördes som valkrav, men allt påverkade bilden av partiet. Väljarmässigt gick det utför.
Idag är omgivningen annorlunda. Liberalismen uppfattas av många som kontroversiell och utmanande.
Sverigedemokraterna ser liberalismen som sin huvudfiende – motorn i elitkonspirationen mot alla sanna svenskar. På vänsterkanten skriver Åsa Lindeborg och Göran Greider en bok där liberalismen utmålas som huvudfienden. Inom moderaterna har liberaler och konservativa i årtionden kunnat leva i god harmoni med varandra. Inte längre.
Valrörelsen 2018 var något nytt. Man får söka sig tillbaka till Per Ahlmarks 1976 för att hitta något liknande: en valrörelse där den ideologiska positionen stod i centrum snarare än någon enskild ”fråga”. Mot extremism, för öppenhet och internationalism. Värderingarna stod i centrum.
Ingen kan vara nöjd med valresultatet. Men mot bakgrund av opinionssiffrorna på våren finns all anledning att tro att valkampanjen räddade kvar partiet i riksdagen.
Och uppenbart är, och det har påpekats tidigare i denna artikelserie, att kampanjupplägget skapade entusiasm och motivation hos medlemmarna. Oron att såren efter en uppslitande partiledarstrid skulle prägla kampanj-arbetet kom på skam. Många jag träffade vittnade om glädjen att få vara med och driva en kampanj som återspeglade grundskälen till att man en gång gick med i partiet.
Det ideologiska anslaget samlade. Det är viktigt att komma ihåg i dessa tider då partiet beskrivs som splittrat.
Som världen ser ut idag är det ingen överdrift att säga att kampen handlar om ur–liberalismen. Det öppna samhällets själva existens är hotad.
Inte genom dramatiska händelser som bolsjevikkupper eller riksdagshusbränder. Mer genom en krypande process av ”illiberal demokrati” – systematisk kampanj att under-gräva medias trovärdighet, vi-mot-dom argumentation, strävan att förvandla fri kultur till indoktrinering i ”svenska värderingar”, försvagande av fri- och rättigheterna. En strategi av små steg som i slutändan är systemförändrande.
Men ideologin är mer än ur-liberalismen. Jag uppfattar mycket av diskussionen i NU:s idédebatt-serie som frågor om fördjupning.
Borde inte den frisinnade traditionen spela en viktigare roll? Är liberalismen idag en ideologi för urbana, globala tillväxtcentra, där landsbygden lämnas utanför? Är den en elitideologi, som lämnar ”vanliga människor” avsides och har svårt att tala till dem?
Inlägg har också rört med vilken självständighet partiet ska uppträda – som del i maktkartell eller som – som Karin Svanborg-Sjövall uttrycker det – vara i ett ”frimodigt flerfrontskrig”?
Till del handlar dessa frågor inte bara om Liberalerna. De är också, indirekt, reflektioner över de liberala årtiondena av globalisering och avreglering. Det var en tid av enorm optimism och oerhört snabb utveckling. Och fantastiska framsteg.
Men det vi ser idag, och som är en viktig delförklaring till populismens framväxt, är en motreaktion från dem som inte känner delaktighet i utvecklingen.
Den snabba globaliseringen har delat stad och land. Och inte bara där: den delar städerna där några områden är, som någon kallat det, ”påloggade” på de globala nätverken medan andra är ”avstängda”.
Förhoppningen om ”trickle down”, att marknaden ensam skulle säkra att vinnarnas ökade välstånd skulle dra med sig de sämst ställda till den grad att de också upplever sig som vinnare, har kommit på skam. Utanförskapet driver misstänksamhet och osäkerhet, som i vanlig ordning går ut över de svagaste – idag invandrarna.
Och liberalismen fick hos ledande företrädare en teknokratisk, värderingsfri, ton. Margaret Thatcher drev igenom sina reformer med devisen ”there is no alternative”. Motsvarande i Sverige var Carl Bildts konstaterande att han och de borgerliga partierna stod för ”den enda vägens politik”.
Liberaler måste stå fast vid och försvara sina grundvärderingar. Samtidigt pekar många av rösterna i denna artikelserie på att de måste vinna bredare engagemang. Det är inte första gången den frågan ställs.
Här finns inspiration att hämta från det idégods Bertil Ohlin formulerade och gav benämningen socialliberalism.
Ohlin var kraftfull anhängare av marknadsekonomin. Hans kanske främsta historiska insats var när han tvingade socialdemokratins idéer om att införa planhushållning av banan efter andra världskriget.
Men han såg också marknadsekonomins begränsningar, både som politiker och som vetenskapsman. Samtidigt som han bekämpade socialismen var han emot det han kallade ”gammalliberalism” eller ”manchesterliberalism” (idag: ”nyliberalism”).
För Ohlins socialliberalism var, som han uttryckte det, ”solidaritetstanken” central. Därför var välfärdsstatens framväxt också ett liberalt projekt. Så samlades stadsliberaler och frisinnade i en gemenskap. I ett tal till minne av Liberala Samlingspartiets bildande 50 år tidigare formulerade han det så här:
”Skall man ange någon för utvecklingen betydelsefull idé vid sidan om dem som liberalismen bestämt företrädde redan vid seklets början, är det väl solidaritetstanken som främst kommer ifråga. I nykterhetsrörelsen och de fria andliga rörelserna stärktes den sociala ansvarskänslan genom kravet på personligt ställningstagande.”
Ohlin höll talet i en annan tid, med sitt språkbruk och sina villkor. Det formulerades strax efter Folkpartiets bästa val någonsin i en anda av triumf där ”liberalismen i stort sett stått som segrare över konservativa och socialistiska idéer”.
Nu möts vi som liberaler återigen av den utmaningen.
Lennart Nordfors är Senior Partner på Gullers Grupp, fil dr i statkunskap och var tidigare biträdande partisekreterare för dåvarande Folkpartiet.
