Vad har egentligen Centerpartiet att hämta i en regeringskoalition med Vänsterpartiet?” undrar tidningen NUs senaste ledare.
Det borde väcka motsvarande fråga hos Liberalerna. Vad har egentligen L att hämta i en regeringskoalition eller tätt samarbete med SD? Efter några års ökenvandring som inte lyft partiet och som när varje valrörelse närmar sig, mest bygger på att moderatväljare ska förbarma sig över vår närvaro riksdagen.
Kontakterna med väljarna i EU-valrörelsen gav medlemmarna en känsla för hur djup besvikelsen är hos många av våra väljarna och att man ofta gav oss en röst i EU-valet för att det denna gång inte handlade om riksdagsvalet.
Vi tappade förra valet ungefär lika många väljare vänsterut som högerut. SOM-institutets politikerpanel oktober 2024 visar att liberala väljare definierar sig i högre grad i mitten än våra politiker, som i högre grad definierar sig som höger. Vi går helt enkelt inte i takt. Troligen därför att höger idag, precis som i stora delar av världen, omdefinierats från liberalism till nationalism. Från frihet till auktoritet.
Man kan spekulera i vad det inneburit att istället för att binda upp sig högerut, med väljarbesvikelse och anklagelser om SD-anpassning som följd, ha gjort som centerpartiet, och först vägra samarbete med både V och SD och sedan måla in sig i ett socialdemokratiskt hörn. Troligen inte bättre än för C. Frågan är istället vad vi gör nu och vilka möjligheter som finns framåt. Och, som sagt, vad har Liberaler egentligen att hämta ytterligare hos SD?
En sak är säker, Sverige är varken USA eller Storbritannien. Vi har ett proportionellt valsystem liksom många andra länder i Europa. Ändå väljer svenska partier att med hull och hår svälja den tvåpartilogik som våra medier skapat.
Detta låtsade tvåpartisystem är en statsvetenskaplig anomali som givetvis drivs på av S och M men som missgynnar oss lika mycket som C. Vi säljer ut vårt förhandlingsläge i förväg och skrämmer bort mittenväljare som inte tycker att varken SD eller V bör dominera politiken. Genom att förhandla i förväg tappar partierna sin särart och väljarna förstår inte varför man bör rösta på L istället för M när det ändå verkar som att vi inte vinner i förhandlingarna.
Trots allt tal om den stora omvälvningen av det svenska politiska landskapet de senaste mandatperioderna, så har partierna valt att ansluta nya hjulspår i de gamla. Det svenska partisystemet ser inte längre ut som decennierna före millenieskiftet där en stor socialdemokrati står mot en borgerlig koalition. Men vi fortsätter med tvåpartisystemslogiken. Magda eller Ulf? V eller SD? Ett självskadebeteende ur liberalt perspektiv. Valresultat och opinionsläge talar sig tydliga språk.
“Liberaler är inte det hetaste inom politiken just nu, inte här i Sverige och knappast någon annanstans heller”, konstaterar ledaren. SOM-institutet visar att liberaler med litet l är betydligt hetare än Liberaler med stort L. Det är vårt partis demokratiska ansvar att visa dem att vi är partiet för dem, och vår chans till överlevnad. Det är också vårt historiska ansvar till den egna liberala rörelsen att inte vara en accessoar i en konservativ rörelse som inte är vår. Självklart inte heller att vara en accessoar i en socialistisk rörelse.
“Vad Liberalerna och det andra liberala partiet bör göra i det här läget är att hitta den plats och den position där man antas kunna påverka politiken bäst” skriver NU i sin ledare. Frågan är större än så. Den handlar snarare om hur vi bäst kan bidra till att förändra det politiska landskapet så att inte den liberala kraften i Sverige försvinner. Då blir våra riksdagsmandat inte bara stödröster utan en maktfaktor.
Den resan är lång men nödvändig och måste börja nu. Det är bättre att hämta väljarna där de står än där journalisterna står. Bättre att leta efter nyckeln där man tappade den än att leta under lampan. Om vi dör ut som liberal kraft på nationell nivå kommer det inte bero på att väljarna faktiskt polariserats i två läger, utan på att vi hängde på M, S och SD i att övertyga dem om att det borde vara så.
Vågar man hoppas att Selmaprojektet tar sig an vår framtida position med självförtroende, eller kommer vi fortsätta sälja illusionen om ett tvåpartisystem? Det må vara en riskfylld resa utan garantier, men det är vad som krävs för att den liberala rörelsen ska ha ett existensberättigande i framtiden.
Ylva Mozis
Gruppledare (L), Vallentuna
(Tidningen NU svarar i en replik)
