Folkpartiet försökte för 30 år sedan, inför valet 1994, att lansera sig som ”den tredje kraften i svensk politik”. Det var ett försök att kratta manegen för att byta från ett borgerligt samarbete, till ett samarbete mellan S och Fp. Men även om Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson hade funnit varandra, var det inget som väljarna gillade.
Det blev ännu ett val där Fp tappade väljare, även om drygt sju procent av väljarkåren kan kännas som ett svindlande högt resultat för partiet idag.
Efter att Folkpartiet testat detta, har även Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna använt precis samma fraser för att försöka positionera sig som en friare aktör som inte är bunden av blockpolitiken.
Och det har inte fungerat för något av partierna, vid något val, under trettio års tid. Väljarna kräver svar om regeringsfrågan, det kan inte avfärdas som något media har kokat ihop för att sälja lösnummer.
Ett parti har aldrig riktigt råd att inte ta sina väljare på allvar. Det ska mycket till för att väga upp förlusterna av väljarstöd. Och det är egentligen bara möjligheten att på längre sikt ta hem fler röster än vad man på kort sikt förlorar, som kan göra ett sånt vågspel giltigt.
Lärdomen för alla folkpartister av snart 40 år av otroliga framgångar – från 1985 års succéval – och nattsvarta nedgångar måste väl vara att det är betydligt lättare att tappa röster än att vinna dem?
Det var ett tag populärt inom Sveriges liberala parti – och det skrevs om det på denna tidnings debattsida i olika omgångar – att lansera sin egen enparti-version av decemberöverenskommelsen. Det vill säga att om ett riksdagsval föll ut på ett sätt som öppnade för att stjälpa den Socialdemokratiska politiska hegemonin, men bara med stöd av SD, skulle partiet ändå avstå från det.
Det var då väljartappet blev som störst och egenskapen ”vacklar hit och dit” återigen sköt upp som det väljarna starkast associerade partiet med.
Ylva Mozis frågar vad liberalismen och Liberalerna har att hämta i samarbetet med SD. Det enkla svaret är förstås makt. Makt att genomdriva reformer.
Det är ett partis grundläggande syfte och dess löfte till väljarna. Det är därför de, förhoppningsvis, vill lägga sin röst på partiet.
Det kan säkert tyckas att det borde vara egalt ifall liberala reformer genomförs ihop med Humle eller Dumle. Januariavtal eller Tidöavtal?
Men så tycker inte väljarna. Vi har sett det i trettio år. Centerpartiet ser nu ut att hålla på att lära sig samma läxa, men de har lite marginaler kvar. Det har inte Liberalerna.
Tidningen NU
