Det har blivit trendigt med tåg. Även om vi gärna reser till varmare platser vintertid eller för att möta våren i någon europeisk storstad är det inte längre självklart att resan ska ske med flyg. Vi återupptäcker den stora europeiska tågresan.
Vardagens tågresande är dock väsensskilt från det där härliga. Hur mycket man än försöker frammana sin inre Jenny Diski går det inte att uppskatta ett fullpackat pendeltåg med dysfunktionella rull-trappor i landets huvudstad. Inte heller att vänta på ett försvunnet Pågatåg på en vindpinad skånsk -perrong med bibehållen värdighet.
Missförstå mig rätt, jag älskar tåg. Åtminstone tanken på tåg. Den svenska tågresan förhåller sig tyvärr till tågresans idé som diskbänksrealismen till den romantiska romanen.
Regeringen har nu i dagarna förstått att det är trendigt med långa tågresor, och aviserat en satsning på sådana. Samtidigt lyser dock visionerna för det icke-trendiga tågresandet med sin frånvaro. Hur ska tågpendling bli ett rimligt alternativ för fler? Hur ska vi framöver lyckas föra över en större andel transporter från lastbil till tåg? Med undantag för det visionära förslaget om Europaspåret mellan Landskrona och Köpenhamn är det tomt i förslagslådan.
Den fasta förbindelsen över Fehmarn Bält -kommer öka trycket på Öresundsbron, bland annat med en beräknad 80 procentig ökning av svensk-tyskt -transitgods. Europaspåret skulle innebära en tydlig avlastning på transportsidan, men också ge -möjlighet att köra såväl regionaltåg som hög-hastighetståg över sundet. För merparten av Sveriges befolkning skulle detta ge en betydligt kortare resa till Köpenhamn – och vidare ut i Europa, än dagens resa via Malmö och Öresundsbron.
Det är någonstans här, när man börjar prata infrastruktur snarare än ett glas gott vin på tåget till kontinenten, som tågresandet går från romantik till verklighet. Det hållbara samhället kräver tuff omställning och omfattande investeringar. För att ställa bilen och skippa flyget måste man kunna lita på spårtrafiken. Satsningar på modernt och hållbart resande måste börja i vardagens frågor: hur tar jag mig till och från förskolan, mataffären, ungarnas fotbollsträning, jobbkonferensen på annan ort på ett tryggt och trevligt sätt? Hur transporteras de varor jag plockar upp i affären, vilka krav på socialt och miljömässigt hållbara transporter ställs i offentliga upphandlingar?
Det finns ett puritanskt drag i flygvägrandet: man uppoffrar något, ”vi stannar på marken”. Liberal tågpolitik bör istället ta sin utgångspunkt i framtidstro och marknadsekonomi. Gör tågresan överlägsen, så vinner den i längden.
Ida Ingerö
