Replik på Är regeringsmakten verkligen målet? av Wilhelm Sundman.
Det är klart att ett partis yttersta syfte är att genomföra sina idéer. Det blir bra med retoriska krumbukter för att försöka vrida sig ur den förutsättningen. Det är sant att Sverige under mycket lång tid lyckades institutionalisera det beteendet, men var det verkligen bra?
Under första halvan av 1900-talet – under CG Ekmans tid inte minst – avlöste regeringskriserna varandra. Det var en rörig tid som vi kanske ser tillbaka på med viss skräck. Men det följde de parlamentariska spelreglerna och åtföljdes av motsvarande rörlighet bland väljarna – den regering som inte kunde få igenom en politik som vann väljarnas gillande drabbades benhårt i nästa val, som ofta inte var långt borta.
Denna period ersattes av en som i mycket var raka motsatsen, den långa stabiliteten under efterkrigstiden var en otroligt lång tid av socialdemokratisk hegemoni som var enormt utmattande för svensk politik.
Under samma tidsperiod eroderade Ohlins folkparti från det konsekvent största oppositionspartiet, till det minsta borgerliga partiet. En liberal analys av efterkrigstiden måste väl ändå vidgå att detta skedde? Att det parti som var det ledande oppositionspartiet vid krigsslutet hade lyckats spela bort nästan hela sitt politiska inflytande på ett par generationer? Hur kunde det ske?
Folkpartiet och Centerpartiet var de två borgerliga partier som mycket tydligt fann sig i den socialdemokratiska hegemonin. De gjorde stundtals upp med S om enskilda sakfrågor, och förstod aldrig varför denna pragmatism inte rosades av väljarna.
Moderaterna var under samma tidsperiod ofta omedgörliga. Och ju mer omedgörliga de var, desto mer belönades de av väljarna. 1970 nådde Moderaterna sitt sämsta valresultat under efterkrigstiden, 11,5 procent.
Sedan dess har de vunnit på att vara tydliga. Eller, om man så vill, omedgörliga. De lämnade till och med den första borgerliga regeringen på fyrtio år. Och de kunde göra det, på grund av sin tydlighet. Och naturligtvis att de accepterade att Fälldin regerade vidare utan dem i regeringen.
Det var under dessa år, som den svenska politiken var så fastlagd i sina former att den aldrig behövde några decemberöverenskommelser, eftersom alla partier i praktiken redan hade ingått en sådan.
I slutet av den perioden, när det återigen var dags för en kortvarig borgerlig regering, hade Sveriges väljare faktiskt tröttnat. Vi gick från fem partier till sju på kort tid. Åtta om vi ska räkna in Ny Demokratis kortvariga existens. Nu är det åter åtta partier, och den här gången tyder ingenting på att Sverigedemokraternas roll blir kortvarig.
Att väljarna är så missnöjda att de nästan fördubblar antalet partier i riksdagen på mindre än en generation, är en otroligt skarp markering.
Ekman och Ullsten spelade med helt olika regler, i ett läge där både spelplan och villkor såg helt annorlunda ut. Problemet idag är att Liberalerna alltför länge fortsatte att spela med Ola Ullstens strategi och regelbok, när spelplanen krävde Ekmans strategiska slughet och Ohlins tydlighet.
Redaktionen
