I den 23:e delen av NU:s idédebattserie skriver Jenny Sonesson om den svenska liberalismens arv och behovet av en positiv nationalism för socialliberalismens framtid.
För fyra år sedan bytte Folkpartiet namn till Liberalerna. Motiveringen löd: ”Vi ska heta det vi är – Liberalerna”, men vad är det för sorts liberalism som riksdagens näst minsta parti präglas av?
Frågan förtjänar att ställas. Denna mandatperiod kan bli vinna eller försvinna för Liberalerna. Det är uppenbart att den falang som förespråkat närmandet till Socialdemokraterna och Miljöpartiet är den som dubbat sig själv till rättrogna socialliberaler. De partiaktiva som pläderat för en icke-socialistisk regering stämplas däremot ofta som ”betongliberaler” eller ”kravliberaler”.
Den förenklade synen på vad som är socialliberalism behöver ifrågasättas.
Folkpartisten Bertil Ohlin lanserades under 1930-talet socialliberalismen som ”fri ekonomi med socialt ansvar”. Bertil Ohlin, professor och Nobelpristagare i ekonomi, är den mest framgångsrika liberala ledaren i efterkrigstidens Sverige. Efter krigsslutet överlade han med Per Albin Hansson (S) om att bilda en koalitionsregering. Det blev aldrig något samarbete då Folkpartiet vägrade acceptera vänsterkraven från socialdemokratin.
Som oppositionsledare under två decennier blev Bertil Ohlin den kraftfullaste rösten emot socialisering av Sverige. Under hans ledarskap lyfte Folkpartiet konsekvent fram företagandets, sparandets, skatternas och utbildningens betydelse utan att glömma omsorgen om de mest utsatta medborgarna.
Under 1970-talet kom emellertid Folkpartiet att bli anstruket av socialistiska idéer som löntagarfonder och blandekonomi. Definitionen av socialliberalism överläts till vänsterfalangen i partiet.
Ohlin visade att ett liberalt parti kan påverka även i opposition. Liberalerna borde vårda arvet och vara ett tydligt marknadsliberalt idéparti med socialt patos i stället för en garant för socialdemokratiskt maktinnehav. Skillnaden mellan höger och vänster när det gäller ekonomisk politik får fortfarande inte underskattas.
Den svenska välfärdsstaten står mitt i stora problem samtidigt som lågkonjunktur nalkas. John Hassler, professor vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet och tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet, har länge varnat för att den svenska tillväxten per capita är historiskt låg även i ett internationellt perspektiv.
Hassler har identifierat flera allvarliga strukturella problem som Sverige lider av: ett fallerande utbildningssystem, en dysfunktionell bostadsmarknad och bristande integration av nyanlända. Utan tillväxt finns inget välstånd att fördela.
Kort innan Nyamko Sabuni valdes till partiledare var hon öppenhjärtig om sin syn på migration i en uppmärksammad intervju. Hon har tagit avstånd från delar av texten men uppger att hon står för sina citat. Hon underströk att det är avgörande att få ned antalet som söker sig till Sverige:
”Det visade sig tydligt att vårt system inte klarar när det kommer 150 000 människor, och det kan vi ställas inför igen: 150 000 kan återigen komma till våra gränser. Och om vi inte klarade det 2015 kommer vi inte klara det nästa gång heller.”
Sabuni anklagades för att uttrycka åsikter om migration som inte är socialliberala. Jag hävdar motsatsen. Resurser är begränsade. Det finns en uppenbar intressekonflikt mellan att ta ansvar för den stora grupp asylmigranter och deras barn som redan finns här och att välkomna ännu fler.
Den klassiska liberalismen slår vakt om negativa friheter, som att slippa våld och tvång. Socialliberalismen värnar positiva rättigheter som tillgång till utbildning, bostäder och sjukvård.
Positiva rättigheter garanteras mest effektivt i en välfärdsstat som förutsätter en nationalstat som bygger på principen att medborgarnas intressen måste prioriteras framför andra människors.
Välfärdsstaten växte fram ur den liberala nationalismen. I våras lades en avhandling i statsvetenskap fram vid Lunds universitet av Björn Östbring som bär titeln: ”Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori”. Östbring tar upp den liberala nationalismen som glömts bort i svensk debatt. Filosofen John Stuart Mill betraktas som en tidig företrädare.
Enligt liberala nationalister måste vi erkänna att liberalismens universella ideal om jämlikhet och frihet i första hand har förverkligats i exkluderande politiska enheter. Att kontrollera medlemskapet i gemenskapen är avgörande för att bevara de normer, principer och institutioner som anses önskvärda. På dessa grunder rättfärdigar liberala nationalister rätten att begränsa invandring.
Liberal nationalism är emellertid inte bara en motsats till liberal universalism, utan också till mer etniska former av nationalism. Frankrikes president Emmanuel Macron kan ses som ett exempel. Han är liberal och ser inkluderande patriotism, som värnar den franska republikens värderingar, som en kraft emot separatistisk nationalism som Marine Le Pens.
På 1930-talet engagerade sig Folkpartiet för utsatta och Bertil Ohlin myntade begreppet ”det glömda Sverige”. Den främsta uppgiften för ett socialliberalt parti borde än i dag vara att värna välfärdsstaten. Att överbygga avgrunder mellan barns uppväxtvillkor måste vara särskilt prioriterat när utanförskapet växer. Det ställer krav på vass ekonomisk politik som genererar resurser till skola, socialtjänst, sjukvård och rättsväsende.
Liberalerna borde ta intryck av författaren Vilhelm Moberg som räknas som en de viktigaste liberala opinionsbildarna i vårt land.
År 1941, mitt under brinnande världskrig, grubblade Moberg över vad som måste ses som svenskt och omistligt. Hans slutsats är barnens uppväxtvillkor. Sverige måste vara ”ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art”.
Genom att inspireras av sin historia kan Liberalerna undslippa att bli historia. Nyamko Sabuni bör utveckla socialliberalismen i Bertil Ohlins och John Stuart Mills anda.
Jenny Sonesson är liberal debattör och har tidigare bland annat arbetat för Birgitta Ohlsson i regeringskansliet. Texten har i en längre version tidigare publicerats i Timbros webbtidning Smedjan.
