Det kan inte undgått någon i Liberalerna att det läggs stort engagemang i att utveckla och formulera en ny liberal vision. Till visionsarbetet skall också läggas den sakpolitiska och organisatoriska planen som skall presenteras inom Projekt Selma senare i år.
Initiativet och arbetet är både behjärtansvärt och nödvändigt. Genom en mängd seminarier, webbmöten och fysiska möten runt om i landet har projektgruppen försökt fånga in medlemmarnas åsikter och prioriteringar samtidigt som man genom dialogen skapar förankring kring både arbetet och den kommande visionen och planen. Allt gott så långt.
Tyvärr gör sig sedan verkligheten påmind. I denna befinner sig det lilla liberala partiet i en regeringskoalition med större drakar och får därmed också vara nöjd med de smulor som ramlar ner i form av skolpolitik. Skolan är självklart både viktig för Sveriges framtid och en hjärtefråga för oss Liberaler, MEN det är inte en fråga som ligger i topp 3 hos väljarna.
Därmed får Liberalerna inte heller samma utrymme för sina genomförda förslag som till exempel Moderaterna eller Sverigedemokraterna, de sistnämnda har dessutom lyxen att kunna både påverka regeringsarbetet och slippa ta ansvar för missnöje kring detsamma.
I de samverkansmöten som hållits inom ramen för Projekt Selma har två teman återkommande varit de med mest fokus – samarbetet med SD och det alltmer urholkade samhällskontraktet mellan riksdag och medborgare.
Liberalerna vill, tror jag, vara ett socialliberalt parti där vi tror på individens förmåga, rättigheter och skyldigheter men samtidigt inser behovet av ett socialt ansvarstagande och skyddsnät för att Sverige skall ha ett fungerande samhälle.
Min uppfattning är att medborgarna (=väljarna) känner att samhällskontraktet i det närmaste har sagts upp av riksdagspartierna. Väljarna ser hur vården blir sämre, hur skolan inte får resurser för att ta hand om elever med särskilda behov, hur vägar och transportnät inte underhålls, hur elförsörjningen blivit både osäker och dyr, hur kriminaliteten ökar samtidigt som kommunerna stänger ungdomsgårdar och hur klyftorna mellan de allra rikaste och medelklass med allt lägre köpkraft ökar.
I denna verklighet med försämringar i välfärd och köpkraft för de stora väljargrupperna sitter nu Liberalerna i en regering som i höstas presenterade en budget med progressiva skattesänkningar, det vill säga att de med högst inkomster fick störst skattesänkningar. Därefter har regeringen också presenterat ett förslag att sänka beskattningen för riskkapitalister. Vi sitter med andra ord i en regering som de facto genomför förändringar vilka går rakt emot det som vi ser som en av de viktigaste frågorna att arbeta med – att återuppbygga förtroendet för samhällskontraktet.
Visionen från Selmaarbetet kan bli två varianter; en ärlig vision om ett socialliberalt samhälle eller en vision anpassad efter tre år i regeringssamarbete. Båda riskerar att bli en katastrof; i första fallet stämmer visionen inte med vårt agerande i regeringen och i det andra fallet är visionen de facto inte vår.
Inför kommande val kan vi som parti presentera vilka visioner vi vill, väljarna kommer att titta på hur Liberalerna har agerat för att förbättra välfärden och minska klyftorna i samhället.
Våra vinster i skolpolitiken eller en papperstiger som vision kommer att väga lätt i sammanhanget. Jag är rädd att Selmavisionen kommer att vara dödfödd.
Thomas Persson
