I debatten om hur de borgerliga partierna ska förhålla sig till SD tycker många att det är viktigt att skilja mellan ”aktivt” och ”passivt” stöd. Fredrik Reinfeldt regerade med passivt stöd av SD: det räckte att de lade ner sina röster för att regeringen skulle få igenom sina förslag. Men efter valet 2014 valde han att avgå, eftersom det då skulle krävts aktivt stöd: att SD skulle rösta för regeringsförslagen. De Liberaler som nyligen reserverade sig mot partistyrelsens beslut är beredda att regera med passivt stöd, men inte om det krävs aktivt stöd.
Att det skulle vara någon skillnad mellan aktivt och passivt stöd förutsätter att SD inte röstar för andra förslag än sina egna, enligt riksdagens praxis. Men SD har sedan länge visat att de inte bryr sig om denna praxis. Både 2014 och 2018 röstade de på borgerliga budgetförslag, som därmed antogs av riksdagen. Följden blev att Socialdemokraterna fick regera med oppositionens budget under mandatperiodernas första år, en parlamentarisk anomali.
Man ska inte kritisera SD för det. Varje oppositionsparti borde se det som en plikt mot sina väljare att rösta på det förslag de tycker är bäst om det inte kan få igenom sina egna förslag. Att lägga ner sina röster är ett otyg; det gör man för att slippa ta ställning, eller för att få igenom den politik man föredrar utan att behöva stå för det.
Det är därför ingen skillnad mellan aktivt och passivt stöd. Om SD:s röster är avgörande kommer de att se till att resultatet blir det de vill, oavsett om det kräver att de röstar för ett förslag eller om det räcker att de lägger ner sina röster.
Den viktiga frågan är i stället om man ska ha ett organiserat samarbete med SD. Om det sker genom en koalition eller ett budgetsamarbete är inte avgörande; i båda fallen krävs kompromisser över breda politiska områden, där SD troligen får mest genomslag i sina hjärtefrågor. Inställningen att man ska förhandla fram en säker majoritet för alla viktiga förslag innan man röstar i riksdagen gynnar ytterkantspartier.
Det finns en annan möjlighet. En borgerlig regering skulle kunna lägga fram sin politik i riksdagen utan organiserat samarbete med SD, och låta SD välja mellan regeringens och Socialdemokraternas förslag. Så har S hanterat kommunister och vänsterpartister i många decennier. Till en början skulle SD säkert rösta med de borgerliga, som de gjort efter de båda senaste valen. Risken finns att de senare skulle tröttna på att inte ha direkt inflytande, och t ex fälla en borgerlig budget, särskilt som deras ekonomiska politik delvis ligger närmare S än de borgerliga. Då bör regeringen avgå, och låta S försöka regera med stöd av SD. Det skulle troligen leda till stora inre motsättningar inom SD, och göra många av deras väljare besvikna.
Denna linje innebär att SD får makten att välja mellan borgerlig och socialdemokratisk politik, och att de tvingas sedan ta ansvar för sitt val inför väljarna. Det innebär en osäkerhet, men man riskerar inga kompromisser i demokratifrågor, eller att arbetslinjen mals ner av budgetkompromisser med bidragskramande Sverigedemokrater. Denna linje borde kunna accepteras av båda falangerna inom Liberalerna, och även av de andra borgerliga partierna.
Jonas Nycander, Uppsala
