När detta skrivs har ungefär en vecka gått sedan Houellebecq-gate. Sedan Johans uttalande i Aftonbladet (29/7) har det skett en markant ökning av bibliotekslån, e-boksnedladdningar, eftersökningar och läsande av både Proust och Houellebecq ( SVT 3/8). Johan har gjort en insats för den franska kanonens etablering i Sverige, och det ska han ha en eloge för.
Hela debatten får mig att tänka på en av mina allra käraste hjärtefrågor: En svensk litterär kanon. Mer specifikt, en litterär kanon i skolan.
Först och främst ska det sägas att en svensk litterär kanon redan finns. Den finns präntad i marken längst Drottninggatan, den står staty i Stadsparken i Uppsala, i Hamn-parken i Karlshamn och döpte nyligen ett gymnasium på Södermalm. Strindberg, Svanslös, Moberg och Fogelström, de är en del av svensk kanon. Fast det står ingenstans. Trots att kanonen har sanktionerats från politiskt håll genom denna typ av förevigande i det offentliga har vi ingen fastställd lista, det finns inget dokument. Vad som gills som kanon ”vet” man bara.
Men vem är ”man” egentligen? Den som är uppväxt med föräldrar som är födda i Sverige, den med bokhyllor hemma. Vi ärver våra läsvanor, och även våra läsovanor, och det är här det blir problem. Barn vars föräldrar läser kommer ofta själva att läsa. Det kulturella kapitalet blir hårdvaluta för högre betyg och större livschanser. Den som därtill läser svenska klassiker – detta vaga begrepp – blir naturligt hemma i våra parker, på våra gator, på båtarna i Hammarbykajen vars namn är tagna ur Stad-serien.
Ansvaret för att se till att kanonen går från att vara exkluderande, som det är idag, till att vara inkluderande, som det borde vara, hamnar hos skolan. Fastställ en svensk kanon, använd den som grund i svenskundervisningen. När eleverna läser bör de läsa samma sak, oavsett vilken klass – i dubbel bemärkelse – de tillhör. Det är inte lärarens rätt att välja vad de vill inkludera i sin undervisning. Barn som inte har läsandet med sig hemifrån måste få det av skolan.
Låt barn som vill gå före, eller barn som riskerar att hamna efter, få gå till biblioteket på sommarlovet och låna höstterminens läslista. Ja vi ska lära dem matematik och engelska, men barn borde också lära sig rövarspråket.
Partier jag tycker mest illa om rent generellt och vars kulturpolitik jag ogillar mer specifikt är osannolika bundsförvanter i detta. Kristdemokraterna förespråkar en litterär kanon för skolbarn, vi minns Ebba Buschs ökända Aktuellt-utfrågning. Sverigedemokraterna driver vad de kallar för kulturkanon. De talar dock bara om nyanlända, och där skiljer vi oss åt. De vill ha en svensk kanon för vissa, jag vill ha en svensk kanon för alla.
Hur lång ska läslistan bli? Ska barnböcker inkluderas? Är Tove Janssons författarskap att betrakta som finskt eller svenskt? Är det Snäckorna, eller Moln, som är Karin Bojes mest betydelsefulla diktsamling?
Sådant kan man fundera på. Hur lång den egentligen är, listan över böckerna som ”alla” ”ska” ha läst. Vill vi se till att ”alla” verkligen blir alla, så behöver vi skriva in den i läroplanen.
Gästkrönikör: Karin Pettersson är rätts- och kulturpolitisk talesperson för Liberala ungdomsförbundet.
