För lite sedan berättades om en säl utanför riksdagshuset. Emellanåt läser man om att fiskerinäringen beklagar sig över att det är för mycket säl och att jakten måste öka. För oss som varit aktiva i miljörörelsen är den stärkta sälstammen inget annat än en solskenshistoria. Det var att sälen nästan utrotades i Östersjön som fick mig att engagera mig politiskt och arbeta för att få bort de farligaste gifterna i miljön.
I vintras rev Dorotea kommun några gamla hyreshus och arbetet med att sanera husen från miljögifter gav minnesglimtar från en förgången tid, då vanligt förekommande ämnen och kemikalier visade sig sprida död och förintelse bland människor och djur.
Miljögiftet PCB (plyklorerade bifenyler) användes flitigt i karbonpapper, tätningsmassa för byggnader och i olja för att förhindra brand. Vad vi fick på köpet var en näst intill utplånad utterstam, dioxiner och ett otal cancerfall. Gråsälen i Östersjön höll på att utrotas efter det att honorna blivit sterila av giftet. Efter hårt arbete förbjöds all användning av PCB.
När vi gjorde analyser på tätningsmedlen i byggnaden mätte vi upp de högsta halterna PCB som jag varit med om. Allt togs om hand naturligtvis, men det var ändå en viktig påminnelse. När vi fortsatte med byggnaden togs asbestanalyser. Asbest stod för en hälsokatastrof eftersom dammet är cancerframkallande och skadar lungorna. I hyreshuset fanns asbesten både i ventilationskanaler, i golvmattorna och till och med i köksbänkarna. Arbetet för att stoppa asbesten tog lång tid, men nu är ämnet sedan länge förbjudet.
För inte allt för länge sedan höll de stora rovfåglarna på att utrotas i stora områden. Boven i dramat visade sig bland annat vara bekämpningsmedlet DDT som störde fortplantningen så att fåglarnas äggskal försvagades och äggen brast vid ruvning. Det såg ut att vara en tidsfråga innan örn, fiskgjuse och andra rovfåglar var borta ur svensk natur.
Idag vet vi hur det gick. I vintras spårade jag utter vid i ån som rinner förbi Dorotea samhälle. Havsörn och kungsörn syns regelbundet och är inte utrotningshotade längre. På havsfjärden på väg ut till ön som jag tycker om såg jag en gråsäl piggt sticka upp huvudet för att sedan elegant vända neråt, troligen inställd på att ta en lax. Allt detta är bevis på att det går att lyckas i arbetet för en bättre miljö. På 1950-talet var vattnet i Stockholms innerstad hälsovådligt, idag fiskar och badar man där.
Folkpartiet hade en devis som sa att ”det går att rädda miljön”. Den borde vi ta upp igen. Allt för mycket energi går ut på att skrämma människor, så mycket energi att de riskerar att förlora hoppet så att de söker sig till irrläror som diverse populister står för, att det inte spelar någon roll vad vi gör i Sverige.
Historien visar på många exempel på miljökatastrofer, men också på ett otal exempel på hur vi människor både har orsakat och löst miljöproblem. Liberalerna är också det enda partiet som klarar av att kombinera både minskade utsläpp och arbete för att skydda den livsviktiga biologiska mångfalden.
Vi har en nyckelroll för att få människor att känna hopp om framtidens miljö så att fler känner att det är värt en hel del arbete för att klara både klimatet, utsläppen och den biologiska mångfalden.
Motivation är alltid bättre än hotivation.
Gästkrönikör: Nicke Grahn är kommunstyrelsens ordförande (L) i Dorotea i Lappland. När han inte är kommunalråd är han chef för miljöförvaltningen.
