Vi ser dem på tv, vi ser bilder på dem i tidningar – barn som flyr undan bomber och granater, undan krigets fasor. Vi ser dem i sönderskjutna hus, på båtar i Medelhavet, flyende genom rader av taggtrådsstängsel, vandrandes mil efter mil utefter dammiga vägar och järnvägsräls. En del kommer aldrig så långt, de drunknar i Medelhavet eller kvävs i trånga lastbilsutrymmen.
De sista veckorna har flyktingsituationen i Europa blivit allt mer prekär. Bara förra helgen tog sig mer än 10 000 människor över Makedoniens gräns från Grekland. Samtidigt ska man ha i minnet att många av de siffror som rör flyktingsituationen i Europa och som cirkulerar i media inte alltid är med verkligheten överensstämmande, något som både Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i olika artiklar förtjänstfullt pekat på.
Tyskland är det land som hittills har tagit emot flest flyktingar. Det hindrade dock inte förbundskansler Angela Merkel från att i dagarna deklarera att Tyskland upphör att skicka tillbaka asylsökande från Syrien till det första land i Europa som de har kommit till. Därmed gör man ett undantag från den så kallade Dublinförordningen, som säger att en asylsökande måste söka asyl i det första land som han eller hon anländer till.
Samtidigt slog den tyska förbundskanslern fast att Europa som helhet måste dela på ansvaret för människorna som söker asyl – annars är Schengenavtalet i fara. Angela Merkel har med sina uttalanden den senaste tiden tagit på sig ledartröjan när det gäller flyktingpolitiken i Europa. Hon har utan tvekan stått upp för ett öppet förhållningssätt, samtidigt som allt fler länder, som exempelvis Storbritannien, kräver hårdare gränskontroller. Fler länder måste följa Angela Merkels exempel.
Vi kan inte längre prata volymer när barn dör i Medelhavet eller på Europas vägar. Vi måste i stället tala om lösningar.
Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson signalerade i söndagens Agenda att han är öppen för en blocköverskridande uppgörelse om flyktingpolitiken om det finns ett sådant intresse. Det är vad Sverige just nu behöver. Tyvärr gjorde han misstaget att direkt villkora en sådan överenskommelse genom att kräva en lagstiftning som tvingar Sveriges alla kommuner att ta emot flyktingar.
Det är fel väg att gå. Om en blocköverskridande överenskommelse ska komma till stånd kan inget parti innan man har satt sig vid förhandlingsbordet ställa villkor för ett deltagande. Alla måste släppa prestigen och vara beredda att diskutera förutsättningslöst. Först då kan en överenskommelse eventuellt bli möjlig.
Vi har inte råd, varken ur ett medmänskligt eller ekonomiskt perspektiv, att träta om integrationspolitiken. Det är inget framkomligt sätt utan banar enbart väg för Sverigedemokraterna och deras absurda krav på en folkomröstning om flyktingpolitiken. En sådan vore en katastrof för Sverige och än mer för de barn som nu flyr undan krigets fasor.
