För ett antal år sedan arbetade jag inom rekryteringsbranschen, där jag ofta mötte frågan kring bristen på kompetenser i Norrland. Framför allt var det it- och teknikbranschen som skrek efter ingenjörer.
Min hemstad Sundsvall har utmärkt sig på it-sidan. Här finns, delvis på grund av många myndigheter, ett stort utbud av expanderande it-företag som levererar såväl konsulter som tjänster lokalt men också nationellt och internationellt.
Bristen på kompetenser var så stor att branschen hade fastnat i en destruktiv spiral där konsulterna kunde byta arbetsgivare från den ena dagen till den andra och på så sätt trigga upp lönerna.
Å andra sidan mötte jag på mycket ambitiösa utbytesstudenter som med examen från sina hemländer som kom till Sverige för att läsa till en magisterexamen. Detta gjorde de utan några som helst problem.
Jag gjorde många försök att para ihop dessa två enheter, företagen som behövde kompetensen och människor som hade kompetensen och ville börja arbeta. Men jag lyckades inte. Inte ens med erbjudanden där vi garanterade att studenterna skulle läsa intensivsvenska och därmed skulle kunna tala bra svenska när de kom in på arbetsmarknaden fanns intresset eller modet att ge en ingenjör från Pakistan ett arbete. Det räckte inte med utbildning, toppbetyg och språkkunskaper, man måste ju också veta hur man beter sig i ett fikarum.
Man måste veta hur man beter sig i ett fikarum, det var just det argument som jag fick tillbaka och därmed var diskussionen död. För det vet vi ju alla att icke svenskar kan inte bete sig vid en kaffeautomat…
Det som sedan hände var att ingenjörerna lämnade Norrland, de var efterfrågade i Storbritannien, i Asien och många andra delar av världen. It-företagen och myndigheterna här hemma slåss fortfarande i en liten ankdamm där konsultpriserna till slut blev så höga att många har valt att lägga sina verksamheter utanför Sundsvall. Ingenjörer är långt ifrån det enda bristyrket, Sundsvalls kommuns HR-chef har bland annat sagt att inte ens om kommunen skulle anställa alla dem som nu studerar till undersköterskor skulle det täcka för det akuta behovet av undersköterskor som kommunen nu står inför.
Det jag beskriver är ett exempel på främlingsrädsla och vardagsrasism. En företeelse som hämmar Sverige. Här måste politiken gå före, visa en stark tro på öppenhet annars är risken stor att vi blir ett land ditt ingen vill komma. För vem vill plaska i en liten ankdam där bara de som kan bete sig i ett fikarum är välkomna, när andra länder och kontinenter lockar med sin öppenhet och framåtanda.
Berivan Mohammed
Kom till Sverige som flykting från Kurdistan. Hon har hunnit med att vara regionchef på ett it-företag och skrivit krönikor på olika liberala ledarsidor sedan hon var 16 år.
