Inför att Romina Pourmokhtari skulle ta emot klimatmålsutredningen av professor John Hassler stod det klart att Miljöpartiets företrädare gjorde allt de kunde för att sätta en så negativ bild som möjligt. I tweets, debattartiklar och andra uttalanden försökte deras ledande företrädare förespegla att utredningen egentligen handlade om att avskaffa så många som möjligt av de befintliga klimatmålen, helst allihopa.
Så var det förstås inte, vilket tidningen NU faktiskt tillhörde bland de första att kunna rapportera om på onsdagen, i en artikel som publicerades på nätet. I själva verket innebär flera av förslagen att målen faktiskt blir skarpare. Men framför allt att svenska mål ska harmoniera med EU:s klimatlagstiftning och kunna underlätta en bredare omställning med bevarad tillväxt för svenska företag i nyckelbranscher.
Varför är då Miljöpartiet så arga? Svaret stavas i tre ord: Kärnkraft, tillväxt och ansvar. Miljöpartiet har varit – och är – starkt emot allt detta i praktiken. Och gör allt vad de kan för att obstruera.
Att MP är emot kärnkraft är välkänt. Även när en majoritet i den svenska riksdagen i EU-nämden slog fast att Sverige inom EU skulle verka för ”fossilfritt” snarare ”förnybart”, slog MP klackarna i backen. Likadan var deras reaktion på att Sverige skulle verka för att kärnkraften skulle anses som en ”grön” energi i EU:s så kallade ”taxonomi”.
Och att en del av utredningens förslag nu går ännu längre och förordar att EU skulle kunna ha en ”kärnkraftspakt” för att främja koldioxidneutral el är förstås en röd flagga för dem.
Ekonomisk tillväxt är en liknande fråga. Även om Miljöpartiets nuvarande företrädare ofta menar att partiet gått ifrån sitt tidigare principiella motstånd och accepterar marknadsekonomi och ett modernt välfärdssamhälle med allt vad det innebär, så märks det att motståndet finns kvar där under ytan.
Det blir särskilt tydligt i hur de i regeringsställning försökt förhala en lång rad frågor och inte minst tillståndsgivning, för att det skapar konflikter mot flera av deras egna omhuldade idéer.
Där kommer också ansvarsbiten in. Att nämna ”omställningens” andra sida, att skapa förutsättningar för jobb, transporter, produktion av sånt som stål och betong, har MP aldrig velat göra. De vill inte ens erkänna ett behov av att göra det.
Miljöpartiet är arga på klimatminister Pourmokhtari för att hon företräder en klimatpolitik som siktar på att genomföras i verkligheten. Inte genom att ignorera den.
