”De etiska frågorna har inte blivit lättare, utan snarare svårare”

Under sommaren återkommer NU:s Hanna Lager i en artikelserie om idrott som på ett eller annat sätt kan kopplas till politik. Den här artikeln i handlar om doping.

Doping har länge varit ett stort problem inom de flera idrotter. Det har länge ansetts helt självklart att doping ska bekämpas med varje medel. Nu har dopingen förfinats, men så har även metoderna att upptäcka det.

Åke Andrén-Sandberg är en av Sveriges första dopingjägare och en stark anhängare av att bekämpa doping. Han började att ta dopingprover på idrottare för 25 år sedan. Han har ett tag skickat mig mejl till mig med olika dopingnyheter och därför vänder jag mig till honom för att prata om gränsdragningar och varför det är så viktigt att doping inte får fäste inom idrotten.

Varför är det så viktigt att bekämpa doping?
– Ur medicinsk synvinkel är doping ett ganska litet problem, men ur idrottssynpunkt så är det en katastrofal del i det hela. Idrotten i Sverige lever ju till väldigt stor del på skattemedel. Om det är så att det i en idrott krävs doping för att man ska bli bra, då kommer det förmodligen att bli mindre attraktivt att skicka sina barn till träningar.

Åke Andrén-Sandberg menar att idrott med fri doping skulle kunna likställas med en freakshow. Blir doping blir en normal del idrotten, kommer den ändra karaktär och bli något helt annat än vad den är idag. Dopingen må inte vara så farlig idag, men tillåter man lite, kommer andra sträva efter mer. Idrottsrörelsen i Sverige är för att få människor att röra på sig mer och elit och bredd går hand i hand, som Svenska friidrottsförbundets ordförande Johan Storåkers sa till NU i förra veckans sportartikel. Skulle en elitsatsning bli lika med att skriva upp sig för ett avancerat dopingprogram, skulle idrottsrörelsen förmodligen bli något annat.

I Sverige idag är doping inte ett utbrett problem bland elitidrottare. Av alla dopingprov som görs här är ungefär en procent positiva. Av dem blir inte alla fällda eftersom de har dispens för olika läkemedel. Ju högre upp du kommer i eliten desto färre är det.

– De stora stjärnorna såsom Daniel Ståhl i friidrott, tjänar inte så mycket på sina idrottsresultat, men de har ju sponsorintäkter kanske på tio eller tjugo miljoner. I deras avtal står det att om de åker fast för doping får de betala tillbaka pengarna. Med andra ord har de otroligt mycket att förlora på att dopa sig. Lägg där till att de vet om att vi är väldigt duktiga på att få fast personer som dopar sig.

De stora stjärnorna dopingtestas ibland så ofta som en gång i månaden och då är det svårt att hålla på med det. Dessutom sparas dopingproverna i tio år, så har man kommit på någon ny dopingmetod, finns alltid risken att man åker fast i framtiden, när metoderna att upptäcka doping blivit ännu bättre.

Hur upptäcker man bloddoping via tester idag?
– Den gamla typen av bloddoping innebär att man tappar ut sitt eget blod, fryser det och sen bildar nytt blod och häller in i det igen. Då är det svårt att upptäcka att man gjort just det, men då har vi så kallade blodpass. Man gör tester för att se vilka värden som är normala för just dig. När du bloddopar dig kommer dina värden avvika så pass mycket att det upptäcks när de jämförs med ditt blodpass.

Blodpassen har funnits sedan 2013 och det är cirka 300 svenska elitidrottare som har sådana.

När det kommer till doping är det inte svart eller vitt. Det finns gråskalor emellan och det är därför det inte är en helt lätt fråga alla gånger.

– Antidopingrörelsen har haft två ben att stå på. Det ena är att man försöker jaga de som dopar sig och fäller dem. Det andra är att man försöker utbilda så många som möjligt så att de vet vad det rör sig om. Jag gör ett steg till, nämligen att jag skickar dopingmejl till ungefär 250 svenska läkare och andra sådana som dig och en del idrottsledare, för att det ska finnas en djup kunskap om doping

– Det är ofta svart eller vitt i pressen och ofta kommer inte hela bakgrundshistorien med. Jag tror då att om man kan höja den allmänna kunskapsnivån om doping och då inte bara det farmakologiska, utan också etik och samhällskunskap om detta, så kan man i längden få en mer negativ inställning till doping inom idrotten och det tror jag är värdefullt. Det är därför som jag gör just den delen.

Det finns helt klart gränsdragningar som är svåra att dra. Jag är själv idrottsintresserad och minns olika dopingfall genom tiderna (se faktaruta nedan). Ett exempel var när fyra finländska skidåkare åkte fast för bloddoping i VM på hemmaplan i Lahtis 2001. Samtidigt hade den svenska skidåkaren ett höghöjdshus på sin tomt, för att få samma effekt.

Vad är skillnaden i effekt på höghöjdshus och bloddoping?
– Det finns tre olika sätt att uppnå samma effekt; att ge kroppen erytropoetin, att träna på hög höjd och att jobba i höghöjdshus. Idrottsrörelsen har dragit en gräns att om man på något sätt sprutar in saker i folk så är det doping. Om det är istället så att de är på hög höjd eller i höghöjdshus så är det inte doping. Men oavsett åstadkommer man samma sak till slut ändå.

På Per Elofssons tid stödde Riksidrottsförbundet att man hade höghöjdshus, men idag gör man inte det. Men i Finland kan man få anslag för att ha ett höghöjdshus hemma på gården, precis som Per Elofsson hade.

– Det är inte lika bra som att spruta in erytropoetin i kroppen, men det är samma princip. De etiska frågorna har inte blivit lättare, utan snarare svårare.

– Allt går ut på att få mer röda blodkroppar. Får du mer röda blodkroppar så är du bättre uthållig. Det rör sig på 15 km skidåkning om en och en halv minut. Normalt vinner man med fem-femton sekunder på den sträckan och är du bloddopad kan du vinna med tre gånger så mycket. Det kan vara skillnad på en 15:e plats och vinst. Så effektivt är det.

Eftersom det finns andra sätt att få samma fördelar är frågan om vad som bör eller inte bör vara tillåten inte en enkel fråga.

– Det är säkert trevligt att träna på hög höjd, men då får man vara borta ifrån familjen i 5-6 veckor och det är inte billigt göra det. Men om du däremot sprutar erytropoetin kostar en spruta ungefär 150 kronor och du behöver göra det tre gånger. Det är med andra ord en kostnad på 500 kronor så får du precis samma effekt. Men det är förbjudet.

Har du några åsikter om de här gränserna?
– Det finns inget finns inget rätt eller fel. Utan vi har bestämt gränserna och då får man förhålla sig till dem.

– Det är ungefär som att du kan köra till höger på vägen eller på sida i vägen. Det finns ingen som säger att det ena är bättre än det andra, men vi måste komma överens om någonting.

Regler kan såklart ändras, men det finns andra, mer angelägna, etiska frågor som idrotten måste ta ställning till. Medeldistanslöparen Caster Semenya är född som kvinna men har från födseln hormoner som en man. Hennes fall är uppe i Europadomstolen.

– Får hon inte springa så är det orimligt, eftersom hon då inte får springa på grund av saker som är medfödda. Å andra sidan, om hon får vara med och tävla, då har inga andra kvinnorna någon chans att vinna eftersom hon vinner alla tävlingar. Det är ett dilemma som inte går att lösa. Det är det svåraste etiska problemet som vi har för närvarande.

– Jag är så gammal så jag såg Sixten Jernberg som en stor idol och en av hans största konkurrenter var finländaren Eero Mäntyranta. Han hade en annan avvikelse som gjorde att han var bloddopad hela tiden. Han hade höga erytropoetinnivåer medfött, medan Semenya har höga testosteronnivåer.

– Man kan hantera detta med att säga att det finns gränser för hur höga nivåer av erytropoetin eller testosteron, även om det är mänskliga nivåer och det finns inget rätt eller fel här.

Här kommer man ju osökt in på transfrågan och att fallet Caster Semenya lite hör ihop med transkvinnor som vill tävla i damklassen. Men det för oss också vidare till andra stora fördelar som idrottare har medfött. Bara för att du tränar lika mycket som Usain Bolt, blir du inte automatiskt lika snabb som honom, inte ens om du är man.

– Ska du lyckas i basket ska du vara över två meter. Det vore absurt att säga att alla över två meter inte får tävla i basket för att de har för stora fördelar.

Är det inte svårt att förstå varför man får göra det ena men inte det andra om det ger exakt samma effekt?
– Det går inte att förstå.

I Sverige får idrottare inkomst via sponsorer, men så ser det inte ut på alla ställen i världen. I fattigare länder, kan idrottare inte räkna med fasta inkomster på det sättet.

– Jag jobbade i Malawi ett halvår och där fanns det ett skjul på en åker där det stod Malawi Olympic Committee. Det finns inga pengar där. Men vinner du Boston Marathon så får du en miljon dollar och det vet såklart idrottare där och i liknande länder.

– För en miljon dollar kan du leva gott, både du och din släkt. Blir du riktigt duktig, finns det i långdistansloppen stora pengar att hämta. Då kan det vara lätt att frestas att gå över gränsen när det inte är så dyrt att bloddopa sig.

– Så fort som det finns väldigt mycket pengar så finns det också mycket pengar att lägga ner på mer sofistikerade metoder på doping, så det ligger mycket i detta med stora prispengar.

Vi kommer tillbaka till där vi började, barns idrottande. Att elitidrottsmän dopar sig kommer att sippra ner till lägre åldrar och då måste man fundera på hur attraktivt det kommer att vara för föräldrar att låta sina barn idrotta, när de vet att doping så småningom kommer att bli en naturlig del av träningen.

– Om doping är en del av träningen, kommer vi få en elit där Astra Zeneca tävlar mot Pfizer eller de som har de bästa dopingmedlen.

– Om man släpper doping med fri kommer alla världsrekord att ändras och efterhand som de blir bättre, kommer det att bli farligare och farligare och idrotten blir mindre intressant för de allra flesta av oss, avslutar Åke Andrén-Sandberg.

Hanna Lager