Vid årsskiftet blir det sociala frikortet en permanent del av dansk socialpolitik. Reformen, som lanserades av partiet Liberal Alliance, ger de mest utsatta en möjlighet att tjäna egna pengar. Företrädare för Liberalerna borde göra en studieresa över sundet.
Samma analys har gjorts i en rad länder: Människor som lever i hemlöshet har inga incitament att ta ett påhugg när det finns möjlighet eftersom lönen kvittas mot offentliga bidrag.
Hårt prövade människor – tänk åratal av missbruk och hemlöshet – förvägras möjligheten att tjäna lite extra pengar, stärka självkänslan och bidra med någonting de kan.
Så kan vi ju inte ha det, har flera länder konstaterat men lösningarna ser lite olika ut. Mest kreativa och framgångsrika är danskarna med sitt sociala frikort.
Allt började med att det relativt nystartade partiet Liberal Alliance lyssnade på de utsatta människor som tiggde pengar till mat och droger på Köpenhamns gator. Låt oss ta småjobb mot kontant betalning, utan att behöva betala skatt eller bli av med våra bidrag, löd deras vädjan.
En motion skrevs som den borgerliga så kallade VLAK-regeringen (Venstre, Liberal Alliance och De Konservative, 2016–2019) ställde sig bakom. 2018 röstade folketinget igenom ett försök med socialt frikort. Målgruppen var hemlösa, psykiskt sjuka, personer med missbruk eller som just hade blivit drogfria. Kraven var välgörande enkla och obyråkratiska – du ska vilja jobba och du ska vara till synes nykter när du utför ditt arbete.
Kvalificerade sig gjorde de som inte tjänat över tio tusen kronor det senaste året. Och viktigast: lönen (från början upp till 20 000 kronor, vilket senare höjdes till 41 280 kronor) samordnas inte med kontanthjälpen, bostadsbidrag eller annat offentligt stöd.
Den danska borgerligheten stod enad. Man var överens om att det ska löna sig att arbeta även för personer med missbruk och att den hårt prövade gruppen behöver morötter – gulerødder – för att lyfta sig till ett värdigare liv.
På vänsterkanten var tveksamheten större. Facken knorrade om att frikortet skulle leda till lönedumpning och otrygga anställningar som i en handvändning skulle trolla bort hundra år av hårt förvärvade fackliga segrar. Socialdemokraterna befarade att frikortjobbarna skulle utnyttjas av elaka och rovgiriga arbetsgivare.
Men farhågorna kom på skam, vilket både socialminister Pernille Rosenkrantz-Theil (S) och Camilla Fabricius (S), ordförande i Folketingets socialutskott, har erkänt utan omsvep. I en intervju med politiksajten Altinget förra året förklarade socialministern att ”det har visat sig att jag hade fel. Det sociala frikortet ger dessa människor en stark livsglädje och stolthet, men också en insikt om att det faktiskt går att ta sig in på arbetsmarknaden.”
Och det är ingen tvekan om att frikortsförsöket har varit framgångsrikt. En utvärdering från den danska socialstyrelsen från 2022 visade att livskvaliteten för målgruppen har ökat och fört dem närmare ordinarie arbetsmarknad.
Sedan reformen infördes har drygt 15 500 danskar beviljats ett frikort av sin handläggare på kommunen, nästan 400 bara under den senaste månaden. Med ett minimum av byråkrati har 4 300 företag, kommuner, stiftelser och sociala företag har fått enklare arbetsuppgifter utförda.
I dag har invändningarna tystnat och alla parter är med på banan; regeringen, oppositionen, facken, socialrådgivarnas yrkesförening, forskarna och inte minst frikortsjobbarna själva. Det var därför ingen överraskning när ett enigt folketing i våras beslutade att det sociala frikortet från årsskiftet ska bli en permanent del av dansk socialpolitik. Drygt 30 miljoner danska kronor årligen avsätts i budgeten för de administrativa kostnaderna.
Numera står alltså hela det danska politiska etablissemanget upp för samhällets mest utsatta. ”Detta är socialpolitik när den är som bäst”, konstaterade en stolt socialminister Rosenkrantz-Theil när beslutet var taget.
Nog blir man lite deppig när man vänder blicken åter mot Sverige. Här har den hårda och inte särskilt framgångsrika nolltoleranspolitiken kvävt debatten i sin linda. Frågan är stendöd och lönearbete är reserverat för helnyktra som har lämnat det trassliga livet bakom sig.
Sedan 2013 finns visserligen något som heter jobbstimulans, som gör att personer med försörjningsstöd kan få behålla upp till 25 procent av en arbetsinkomst. Men reglerna är krångliga och kunskapen om reformen bristfällig bland både socialsekreterare och klienter. Färre än två procent av biståndsmottagarna använder sig av denna möjlighet och jobbstimulansen har inte fått flera i arbete, konstaterar Socialstyrelsen i en svidande utvärdering.
Tack men nej tack! Så lyder därför det fullt logiska svaret när de människor som står allra längst från arbetsmarknaden i vårt land får ett jobberbjudande. Varför ta ett påhugg som kafébiträde, stadsguide eller fönsterputsare när möjligheten dyker upp, om lönen samordnas med försörjningsstödet och allt i slutändan förvandlas till ett nollsummespel?
Det svenska upplägget har i decennier gjort att organisationer som ägnar sig åt arbete för de allra mest utsatta får försöka hitta på andra ersättningar än lön som kompensation för marginaleffekterna – exempelvis att den som arbetar får presentkort, vinterjacka, matkuponger eller tandläkarbistånd. En skuggvärld byggs upp, utan trygghet och pensionsgrundande inkomster, och vägen ligger öppen för kriminalitet och svartjobb.
Så kan vi ju inte ha det.
Under senare år har svenska politiker åkt skytteltrafik till Danmark för att lära sig hur man hanterar gängkriminalitet och ökar integrationen. Är det inte dags att representanter för det parti som mer än andra betonar den enskilda människans frihet tar täten och beger sig till vårt södra grannland för att studera socialpolitik när den är som bäst?
Niklas Lindstedt
reporter tidskriften Socialpolitik
Fredrik Bergman
ordförande i Street Minds