KRIMINALITET. Hur man än vrider och vänder på nuläget gällande barnkriminella så är det hjärtskärande. När barn hotas och tvingas utföra bestialiska brott blir det kortslutning i hjärttrakten. Barn, verkligen barn, från 10 år och uppåt förses med automatvapen och nu sänker vi åldern för avhopparverksamheten för att även dessa våra yngsta ska kunna bryta med kriminaliteten och få samhällets skydd.
Men det känns så otillräckligt.
I närheten av mitt hem hittades nyligen en mördad 13-åring och mina elever i grundskolan har mist vänner i skjutningar. Samtidigt cirkulerar filmer på mord i Snap, från barn till barn, och avtrubbningen är i full gång.
Hur mycket insatser vi än gör, svider det svårt.
SIS, HVB, Skolakut och sedan utsluss tillbaka till samhället, åter till skola och fritidssysselsättningar. Hur det kommer att gå för dessa yngsta kriminella har vi ännu för lite kunskap om. SIS i nuvarande form är varken dimensionerade, lämpliga eller avsedda för att ta hand om mycket unga, tungt kriminella, samtidigt blir det helt orimligt att köra hem barn som nyss förberedde sig för mord med skjutvapen, bara för att plats saknas.
Det handlar om barn i vårt samhälle i Haninge, barn som nyss lekte på skolgården, barn som nu utfört eller planerat mord, sprängningar, skjutningar, misshandel, tortyr. Den absurda bilden av detta är svår att ta in. Och de äldre ( 18 år och uppåt) kriminella fortsätter att rekrytera bland barnen.
Förtvivlade föräldrar drabbas av den skyddande förnekelsen, vilket är helt förståeligt, och familjerna känner sig maktlösa och förtvivlade.
Att gripa och häkta barn är inte heller lätt för polisen, som normalt instinktivt vill skydda de utsatta barnen. I förlängningen av tanken, om ett barn skjuter mot polisen, kan de och klarar de skjuta tillbaka? Återigen drabbas jag av en känsla av surrealism.
Nu förstärker vi det förebyggande arbetet och inte minst skola och fritid behöver förstärkas för att skydda barnen. Det vi gör nu är att göra socialtjänsten mer lättillgänglig för invånarna genom första linjens socialtjänst, allt för att stödja familjer och unga i ett tidigare skede, innan barnen redan råkat illa ut.
Samtidigt behöver vi här och nu ta hand om det som händer, hur overkligt och hjärtskärande det än är. Under det senaste året har vi tvingats omhänderta närmare ett 40-tal barn bara i Haninge till följd av risk för eller risk för fortsatt grov kriminalitet. Vi vet att SIS och HVB i dagsläget är undermåligt, men med överhängande risk att barnen äventyrar både sina liv och andras om de blir kvar
i sin hemkommun, måste vi skydda bar- nen med de alternativ som står till buds. Men hur ska vi tillsammans säkra upp runt barnen så att de inte dras in i tung kriminalitet utan får fortsätta vara barn, lyckas i skolan och få leva sina liv i frihet, utan hot och våld?
Mia Franzén
Vice ordförande (L) i Socialnämnden i Haninge
