Jonas Andersson, Västra Götaland, skriver sitt bidrag till NU:s debattserie om hur dagens liberalism mår.
I Iran går kvinnor och män, med risk för livet, ut på gatorna för att protestera mot sina förtryckande ledare. I Ukraina bokstavligen slåss man för livet mot ett aggressivt grannland som militärt försöker våldta landet. Det är bland annat längtan efter frihet att få klä sig som man vill och att leva som man vill som driver iranierna ut på gatorna. Det är för att återta och skydda friheten och den västerländska demokratin som ukrainarna tar till vapen och motstånd för att freda sig mot sin angripare. Det är liberalismens idéer om frihet som hägrar för de förtryckta. De liberala idéerna är alltjämt behövda och efterlängtade på så många platser i världen.
Liberalismen har alltid varit en nagel i ögat på de auktoritära ledarna. Den har alltid utgjort ett hot mot deras makt och maktordning, och viljan att kunna kuva och förtrycka för de egna syftena. Liberalismen är en radikal ideologi som genom århundraden alltid tagit kampen mot makten, mot den förtryckande och kvävande staten, kyrkan och kungen.
Jo tack, liberalismen är en ideologi som är stark och relevant. En ideologisk kraft som är lika stark idag som någonsin för att ge enskilda människor frihet att leva i ett demokratiskt rättssamhälle med mänskliga rättigheter och där minoriteters rättigheter skyddas.
Så vad är då problemet? Varför samlar inte Sveriges liberala parti fler väljare än att det precis räcker till för att bedömas vara tillräckligt relevant för att bli representerade i det folkvalda parlamentet? Har vi inte tillräckligt med ofrihet i 2000-talets Sverige?
Ofriheten finns i alltför stor utsträckning även i Sverige, även om den kan tyckas svår att gradera på samma skala som den ännu mer extrema utmaning och existentiella situation som människor i Iran, Ukraina och andra platser i världen lever under.
Ett av problemen är att även om liberalismen mår bra, lever och frodas så gör inte det liberala partiet det. Partiet lider, som jag bedömer det, av riktigt dåligt ideologiskt självförtroende. Vägvalet våren 2021 är tydligt i hur det från partiledningen pekades på att det bara finns en väg till att behålla riksdagsmandaten – stödröster från mer konservativt orienterade partier. Vi skulle rädda livhanken på partiet genom att visa så tydlig identifikation med dessa partier att tillräckligt många skulle stödja oss så att vi fick vara med och försöka bli en del av makten. I den strategin låg också att öppna för samarbete med partiet med en mer direkt auktoritär politik.
Det är klart det blir förvirrande för medlemmar i partiet, för väljare, statsvetare och ledarskribenter när det parti som alltid vilat starkast i sin ideologi tonar ned sin ideologiska grund för att nå sina mål. Liberalism har aldrig handlat om att lösa livspusslet för medelklassen.
När det ändå gjorts hedervärda försök att ta sig an en växande ofrihet i Sverige så har lösningarna allt för ofta varit allt annat än liberala. I flera av de program och rapporter som presenterats de senaste åren har punktkraven ofta handlat om förbud, tvång eller obligatorium för att nå målen. Vår kommunikation låter för ofta som ett eko från hur staten, kyrkan och kungen försökte inordna och hålla nere enskilda frihetstörstande svenskar för 100-150 år sedan.
Jag skulle vilja se ett stolt liberalt parti som visar ledarskap snarare än ängsligt sneglar på opinionsvindar. Ett parti som visar optimism och framtidstro i stället för att spela med om att utvecklingen ständigt går åt fel håll för att kunna kritisera. Ett parti som trots den starka ideologiska förankringen är tillräckligt pragmatiskt för att också se när ökad frihet för några blir en större ofrihet för andra. Ett parti som vinner förtroende för att de gör samhället bättre för några andra snarare än för dem själva. Ett parti som nyfiket ser på nya möjligheter och ny kunskap utan att tappa fotfästet vad gäller fakta. Ett parti som aldrig bereder vägen åt repressiva och auktoritära krafter.
Utan de särintressen som andra partier är bildade för så är liberalismen allt vi har. Ska vi få förtroende måste vi ta hand om den, vara stolta över den, vårda den och slåss för den varje dag. Det är så vi kan överleva som människor, och det är så vi kan överleva som parti.
Jonas Andersson
före detta regionråd (L) i Västra Götaland
