Willhelm Sundman är den andre ut i NU:s serie debattartiklar om hur dagens liberalism mår. Vi bjuder in fler att dela med sig av sina tankar.
Nu när dimman från valrörelsen har lagt sig kan vi skymta ett resultat som ser ut att landa i en ny borgerlig regering. Men oavsett en regering med liberaler eller inte bör den pyrrhusseger som valet innebar för Liberalerna väcka en del frågor hos partiet. För det folkliga stödet är det lägsta hittills och mandaten bars upp av långt många fler stödröster än någonsin. Den organiserade liberalismen, företrädd genom Liberalerna, är således i kris.
Det är tydligt att paritet har haft svårt att samla och behålla stöd hos väljarkåren. Trots att allt fler identifierar sig som liberala och att liberalismens värden är mer norm idag än undantag står partiet på en skakig grund. En delförklaring är att på grund av liberalismens segrar över socialismen och konservatismen som samhällsbärande ideologi är de flesta partier idag liberala. Därför har liberala väljare fler alternativ att rösta på. Till viss del stämmer detta men roten till Liberalernas problem är djupare än så.
I grund och botten är ett parti en sammanslutning av personer som söker stöd hos folket för att i allmänna val genomföra en förändring i samhället. Om folket i fråga inte är intresserade av de reformer som partiet föreslår kommer ingen rösta på paritet. Den viktigaste frågan att besvara är därför vem och vilka ett parti företräder, och det är här som Liberalerna har gått vilse.
Man skulle dock kunna invända att partiet företräder liberaler generellt och att företräda vissa grupper står i strid med vad ett liberalt parti ska vara. Tyvärr är det inte en strategi som fungerar och det har vi sedan tidigare vetat om.
I skriften På liberalismens grund (1953) förklarar H-K Rönblom vad som var partiets akilleshäl under det tidiga 1900-talet.
”Partiets kontakt med sina väljares ekonomiska intressen var svagt. Ett liberalt parti värjer sig självklart mot uppgiften att förvalta klasspolitiska önskemål. Dess syfte är, jämlikt ett gammalt valspråk ”Rätt åt alla, orätt åt ingen.” Men när allt kommer omkring är den liberala politiken ägnad att ändra en del i samhället, varåt somliga grupper har mer skäl att glädja sig än andra. Och så höjd över det jordiska får ingen partirörelse vara att den underlåter att knyta förbindelser med grupper som har skäl att stödja dess arbete. ”
Dessa grupper som paritet förband sig med då var en blandning av frikyrkliga, nykterhetsvänliga och kulturradikala liberaler. Hur vida dagens liberaler går att hämta här lämnar jag osagt, men det viktiga är att dessa grupper trots sina olikheter hade övergripande gemensamma intressen. Tillsammans kompletterade de varandra och genom att samarbeta och kompromissa internt fick partiet en bättre förståelse för vilka frågor som var viktiga för folk i allmänhet.
Väljare är sällan nostalgiska. Inte heller är de särskilt lojala. Utan tvärt om är de väldigt måna utav att rösta på något som är viktigt för dem. Väldigt få röstar på Liberalerna för att partiet som sådant frammanar en esoterisk känsla av själslig förbindelse. I stället är det mer konkret. Man håller helt enkelt med vad partiet säger för det som sägs är redan vad man tycker.
I en ideal värld skulle den politiska debatten fungera så att väljare lyssnar in vad alla partier säger och gör en bedömning av vad de anser är det bästa alternativet för samhället. Men så fungerar inte verkligheten. Tvärt om så söker sig väljare till partier som de redan sympatiserar med. Det här betyder att politiska partier måste i första hand utgå ifrån vad väljare vill ha, före vad partiet vill driva för politik.
Det finns alltså ett viktigt utvecklingsuppdrag inom Liberalerna idag där partiet måste fundera kring vad som är politiskt viktigast, att ha rätt, eller få rätt. Om politiken inte attraherar utan tvärt om stöter ifrån väjare måste den omarbetas. Utmaningen för Liberalerna är därför att fundera över vilka som partiet vill representera, vad dessa grupper vill och hur vi ger dem vad de vill ha genom liberala lösningar.
För liberalismen i Sverige vilar nog på säker grund en tid fram över. Det ska påminnas om att den liberala värdegrunden är väl förankrad i de offentliga institutionerna och civilsamhället. Även om vi blivit påminda om hoten mot den liberala demokratin i form av auktoritära och separatistiska partier är det långt kvar till den yttersta dagen. Men hur vida det är Liberalerna som kommer ta kampen mot dessa hot beror på om partiet klarar av att bli den församling som liberalt sinnade väljare ser som sin självklara hemvist.
Willhelm Sundman,
Liberalerna Örebro län
