Du sitter i det borgerligt ombonade biblioteket på universitet, omgiven av vanskötta böcker och pastellfärgade bordslampor. Du ignorera allt för att svepa ner på ditt Facebook-flöde som en kokainmissbrukare som slickar sin snortspegel. Rullandes över samma innehåll som du svepte förbi senaste 15 minuterna, låtsas du kunna upptäckta något som kan ge dig den dopaminhalten din hjärna är i stort behov av. Ändå uppdateras det inte. Inläggen är sig lika, det är dystopiernas tid. En tid av politisk självförstörelse.
Dystopier följer utopier, likt åskan följer blixten. Det är lätt att glömma hur nyligen blixten slog ned. I januari 2008 gav Barrack Obama ett tal i New Hampshire om den amerikanska trosbekännelsen. Det är en trosbekännelse som skrevs som förklaring av folkets öde: Yes, we can.
Den viskades av slavar när ljudet av frihet ljöd genom de mörkaste nätterna: Yes, we can. Den sjöngs av invandrare som kastade loss från avlägsna stränder och pionjärer som gav sig av västerut mot en oförsonlig vildmark: Yes, we can. Ja, vi kan läka denna nation. Yes, we can.
Det var blixten, hoppets blixt, löftet om fullkomlighet. Men dystopier utfärdar varningar, perfektion kommer på bekostnad av frihet. Dystopier är ett motstånd: de kan inte föreställa sig en bättre framtid, och de ber inte någon att bry sig om att skapa en. Dystopins enda uppmaning är: förtvivla!
Det tilltalar vänstern och högern, eftersom idén i slutändan kräver ytterst lite politisk och moralisk fantasi. Men oavsett hur vi mäter våra framsteg när det gäller öppenhet och optimism, går landet i rätt riktning – därtill snabbare än vi trodde. Som nation är vi bättre bildade, mer toleranta och mer uppkopplade – inte trots konvergensen av internet och det offentliga livet, utan på grund av den.
Både vänstern och högern har den radikala pessimismen med en oupphörlig dystopi i sig själv bidragit till att den liberala staten sakta upplöses. Detta medan du fortfarande sitter på universitetsbibliotek och inte vågar lyfta blicken ur skärmen.
Pessimisten får kraft av mörkret och fantasilösheten. Optimisten vet att det är mörkast precis innan soluppgången. När nervositeten släpper och blicken höjs från skärmen har åskådaren blivit en liberal reaktionär.
Simona Mohamsson
