Mysteriet med udda strumpor är vida känt. Kanske även utrett, även om jag missade artikeln i The Lancet. Men nog måste väl något ha publicerats vid det här laget?
Hemma hos oss har vi dock löst problemet. Sedan lång tid tillbaka, de senaste 15 åren skulle jag säga, köper vi bara svarta strumpor. Dock i varierande storlek efter ålder – vilket i sig kan vara ett problem. Skillnaden mellan en svart strumpa storlek 37 och en svart strumpa storlek 39 är så att säga inte så stor. Speciellt inte om 37:an töjts ut. Men det brukar vara ett försumbart problem, vem bryr sig egentligen? Bara strumpan sitter, tänker jag.
Så svarta strumpor har löst många problem, det är så att säga bara att blanda och ge.
Numera har barnen, liksom maken, gått om mig i strumpstorlek sedan lång tid tillbaka. Så mina strumpor är så att säga ute ur ruljangsen.
Men maken muttrar surt.
För istället för att försvinna styckvis försvinner strumporna numera i drivor. 18-åringen har inrättat ett system som, om vi ska vara snälla, inte är så effektivt.
Strumpor inhandlas, används lämpligt antal dagar (vilket jag insett är en högst personlig fråga vad det innebär), hamnar sedan i tvättkorgen och sedemera i tvättmaskningen – om maken använt paret.
Med 18-åringen är det en annan historia. Råkar det olyckliga paret strumpor ut för hans fötter hamnar de förr eller senare i det alltjämt växande strumpberget i han rum. Och där stannar de. Och stannar och stannar. För evigt.
Det är länge sedan jag slutade tvätta hans kläder, allt sånt sköter han själv. Och med bravur ska sägas – han är alltid hel, ren och snyggt klädd. Så ingenting att klaga på där.
Men strumporna, ack dessa stackars strumpor, behandlar han av någon anledning som engångsartiklar. De plockas inte upp. De samlas i drivor som skyfflas runt på golvet. Och aldrig må de möta tvättmaskinen igen.
Maken fortsätter muttra. Och köpa nya strumpor! Som förr eller senare möter sitt ofrånkomliga öde i den stora strumpkyrkogården en trappa upp till vänster.
Av ren princip vägrar han gå in med den stora skoveln och skotta ihop strumporna i sonens rum. Jag är med honom på den punkten: Om det är någon som bör skotta sin förstubro så är det sonen.
Själv har jag checkat ut när det gäller sonen och makens kamp om strumporna. Jag har gjort min föräldraplikt i 20 år och försett familjen med en aldrig sinande ström av strumpor. Nu får de fixa det där på egen hand. Jag har gått över till ljusare nyanser av strumpor, i behändiga storlek 37. Allt för små för att kunna töjas med värdighet och allt för ljusa för att falla dem i smaken. Och mina strumpor hamnar alltid i tvättkorgen. Eller under sängen.
Honungsgrävlingen
