Statsminister Stefan Löfven inledde sitt nationaldagstal i Botkyrka med att konstatera att det är dags att skrota blockpolitiken. ”När väljarna väl har sagt sitt så har alla ett ansvar för att landet fungerar, att vi tar oss framåt”, sade han.
Och han fick understöd för sin argumentation i Dagens Nyheter redan dagen innan. Där publicerades en undersökning från Ipsos som visade att väljarnas kärlek till blockpolitiken är klart begränsad. Mer än hälften (52 procent) av de tillfrågade i mätningen föredrar att partierna går till val på egen hand och förhandlar om regeringsbildning först efter valet.
Det är i första hand de rödgröna väljarna som föredrar att partierna går till val var för sig, vilket kanske inte är så konstigt efter den senaste tidens ”hela havet stormar” med Miljöpartiet. Men även de borgerliga väljarna backar allt mer från Alliansbygget, från 60 till 53 procent. Störst osäkerhet finns hos liberaler och centerpartister.
Dessa siffror bör mana till eftertanke. Dödläget i svensk politik måste på något sätt brytas framöver. Som det ser ut just nu är risken överhängande att varken de rödgröna eller Alliansen får majoritet i nästa val och att Sverigedemokraterna fortsätter som tungan på vågen. Ytterligare fyra år med en regering med en mycket svag ställning i riksdagen är inte särskilt önskvärt. Och en Alliansregering, där både Liberalerna och Centerpartiet ingår, som tar stöd av Sverigedemokraterna är svårt, ja till och med omöjligt, att se.
Aftonbladets politiska krönikör Lena Mellin var inne på samma tanke härom veckan. Även hon påpekade att dödläget i svensk politik måste brytas. Enligt henne finns det tre vägar att gå.
Antingen så bildar det största partiet (troligtvis S, men även M är tänkbart) ensamt regering och gör -sedan upp med ett eller flera partier eller så går Socialdemokraterna ihop med ett eller flera av de borgerliga partierna som exempelvis Liberalerna eller Centerpartiet. Den tredje möjligheten är mer otrolig, men skulle utan tvekan leda till en stabil regering om man verkligen kom överens om det, samtidigt som det troligtvis vore förödande för de små partierna. Det handlar om en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.
De senaste veckorna har också en fjärde väg utkristalliserat sig, nämligen ett samarbete mellan M och SD. De partierna närmar sig allt mer varandra när det gäller migration och integration, något som inte minst Anna Kinberg Batras sommartal på -nationaldagen gav vid handen.
Det två sistnämnda alternativen låter i dagsläget i det närmaste osannolika, men är det något som man har lärt sig när det gäller politik så är det att det mesta kan hända när det väl gäller.
Alliansen kommer självklart att ha siktet inställt på en ny Alliansregering efter valet 2018. Och de rödgröna kommer nog också att hålla ihop, om än i något lösare former. Men det är nog viktigt för alla parter att man håller några dörrar öppna uti fall att. För ett är som sagt säkert, väljarna vill att dödläget bryts.
