Ett av mina många favoritcitat av statsvetarprofessorn och DN-chefen Herbert Tingsten är hans analys om hur nazismen vann styrka i: ”Vi må vara högermän, liberaler eller socialister – det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten.”
Vad det handlar om är demokratins förmåga att leverera. När medborgarna börjar misstro framtiden, inte längre tror på materiella framsteg, överger de lätt det rationella tänkandet.
Det gemensamma, demokratins institutioner, måste fungera. ”Frihet i gemenskap” stod det på Folkpartiets valaffischer 1973. Den socialliberala idén är tydlig: Ingen människa är enbart sin egen. Vi behöver mänsklig, men också samhällelig, gemenskap.
Journalisten Björn Elmbrant har just kommit med en tänkvärd bok: ”Innan mörkret faller”, med underrubriken ”Ska 30-talet hinna ifatt oss?” Den handlar främst om den avgörande betydelse som den ekonomiska politiken hade för att demokratin havererade i Tyskland och varför 1930-talets efterfrågestimulerande politik bidrog till att nazismen aldrig fick fäste i dåtidens Sverige.
Elmbrant är ingen liberal, men han låter Bertil Ohlin, som ju i egenskap av ekonom spelade en viktig roll för omläggningen av den ekonomiska politiken, spela en viktig roll. Ohlin varnade för generella lönesänkningar och pläderade för att krisen måste lösas genom efterfrågestimulanser.
Historien upprepar sig inte, men vi kan dra lärdomar av den.
En viktig erfarenhet från 30-talet är faran att ställa grupp mot grupp. Då blir det möjligt för människor att i förment rationella termer motivera varför andra ska uteslutas ur vår gemenskap.
När de ekonomiska klyftorna blir större än vad som motiveras av utbildning och incitament för företagande uppkommer också en känsla av att orättvisorna växer och därmed både en nostalgisk längtan till det förflutna och ett motstånd mot förändring. Det börjar höjas röster som talar om ”stabilitet”, viktigare än demokrati. Det är vad vi har sett i Ungern.
Ekonomin har ingen egen ideologi, utan ska vara politikens tjänare. Ideologin ligger i friheten, demokratin, människors utveckling – inte i ekonomiska normer.
Det borde vara den viktigaste lärdomen av 1930-talets historia.
Olle Wästberg har bland annat varit riksdagsledamot, ledamot av FP:s partistyrelse, chefredaktör för Expressen och generalkonsul i New York.
